Dessa sagor berättades av den gamle sagoberättaren Caygrime, från Talanta. En gammal man, som misstänks av Eyra Björnklo för att vara i Elgarins sold, utsänd för att sprida misstro och rädsla i det ännu av Moriquendi ovbesegrade Xal. Han berättade dessa sagor på värdshuset Timjan, i byn Kaveldun under hösten för alla och envar sm ville lyssna, men kanske främst för en viss piga, vars kärlek till sagor är stor…
Sagan om draken, världens upphov och drakens soldater;
Förr himlens hemligheter skrivits, sprungna ur intet vi tog hamn.
Ljus & mörker varann betvinga, tills liv tog form i kampens famn.
När gryning bräcktes den första dagen, solen smekte horisontens rand.
Då gudars verk som först belystes, stod världens yta än i brand.
Dag & natt varandra följde, balans hos motpoler tog form.
Drakens eld av skyfall kväsdes, i gudinnans hav där dväljdes orm.
Alla väsens livstråd spanns, och stjärnor tändes för att öden spegla.
Pjäser placerats ut på brädet, för spelet som skola tvedräkt regla.
Men drag har sedan länge lämnats, stakad väg i dimmor glömts.
Den vakna världen tagit sinnen, bort från det som skulle drömts.
Skriken från den tyste ekar & den som skulle talat tiger.
Gudinnan nu tar drakens plats & eld ur vattnet stiger.
Detta är början och upphovet, detta är de drakdyrkandes tro likväl som kvädet om gudinnans upphov och fall. För dem som dyrkar draken, har det alltid varit en sanning att han skulle komma åter, och för dem som dyrkat Gudinnan har det alltid varit en sanning att frukta. Ur fruktan föds rädsla för det främmande, och de fridsamma drakmunkarna, Kaos tjänare har alltid fått frukta för sina liv, då rädda Gudinnetjänare inte helt velat ta till sig deras budskap. Så de bildade en krigarstyrka, en styrka som strider med drakens välsignelser och krafter över en vanlig mans eller kvinnas, ty även en kvinna kan tjäna som drakkrigare. Bland deras led har många kommit och gått, men heliga krigare är de, i drakens tjänst, fördolt bland människorna tjänar de. Detta är början och upphovet, Sagan om Elarias skapelse, om vad som varit och vad som är, nu är inte längre Gudinnans tid, nu är Drakens tid och bäva månde vi människor, då drakens vrede sveper över Elaria…”
Sagan om Ay Nihallahs smycke
” I flera hundra år har den gröna ön härjats av krig. Elda och Egidons barn har krigat genom generation efter generation, och dess barn har genom tiderna härdats av krigets eldar, så frihetslängtans glöd brinner allt klarare för var generation som föds. En del föds med korta liv, andra med långa liv.
En del föds med håg till jordbruk, andra till stridens hetta, men alla är de samma andas barn. Hotar någon deras frihet och deras kultur, dras rätt till sin liv, vare sig korta eller långa tar de till vapen.
Det finns flera släkter, ty Elda och Egidon fick många barn. Dessa släkter är i bland kortlivade, ibland har de längre liv. Men hos de söner och döttrar med längre liv, föds för vart år hatet mot de kortares liv. De vill inte blanda sig längre, de vill leva sina egna liv. Och samma oresonliga hat, samma förakt för sitt ursprung finns hos de kortlivade barnen av Elda och Egidon. Så striden kommer att fortsätta, de förtryckta kommer att resa sig och slå tillbaka mot sina äldre syskon. Och i allt detta hat föddes kärleken.
En dotter av klanen Ay Nihalla, svart som natten och vit som snön, med rosenröda läppar och hållning som en drottning fann en bondson, och i hans hjärta fann hon samma ton, samma längtan. Detta resulterade i ett barn av Elda och Egidons ätt, ett barn vars utseende var som moderns, och hjärtat var som faderns. Så sägs det.
Då denna dotter av Ay Nihalla avslöjades av de sina, satte hon ut barnet att dö i skogen, innan hon själv ändade sitt liv, på sin faders order. Detta smycke är det enda minnet som finns kvar av denna kärlek. Sägs det.
Barnet åts upp av vargarna, dess ben hittades av bondsonens förtvivlade släktingar, ty bondsonen mötte sitt öde hos den tortyrmästare av Ay Nihalla som avslöjat dem…. Så sägs det. Så är det, Sagan om den fagra dottern av Ay Nihalla och bondsonen var dömd till ett olyckligt slut från början… och den slutade som det var menat. Olyckligt. Så vårda smycket ömt, fröken Piga, ty den sagan berättas fortfarande på den gröna ön, där den är färsk i minne för de långlivade såväl som de kortlivade av Elda och Egidons barnbarnsbarn… Och lär av den, att vissa former av kärlek är hopplös. Och inte heller Gudinnans avsikt. Så är det sagt…Och det är sagt, att det vilar en förbannelse över smycket. Att Ay Nihallas dotter förbannade dess bärare, att den aldrig skulle finna den sanna kärleken, för skulle inte hon få leva i lycka och kärlek, så skulle ingen annan heller…”
Sagan om Laranya och hennes barn, en bitter gubbes klagan
” skön var hon , i sin ungdom. Ljus som dagen, ren och ädel med en inre låga likt det ljus vars ätt hon stammade ifrån. Hennes makt var stor, men intet motför kärlekens makt, som fick henne på fall då hon mötte den ädlaste bland de ädla av Moriquendi, Daryon av Elgarins ätt. I många hundra år fann hon trygghet, kärlek och vila i Daryons salar, och ljuva sånger, ljusets ätts barns sånger rann likt silverregn ut genom lordens borgs fönster, och vidare ut över bygden. Då var det gott att vara talantier… Moriquendi roade sig med tornerspel och vapenövningar, Talantier av det gamla blodet togs i deras sold som bågskyttar och soldater, bygderna grönskade… Och så föddes den lille, Daryons arvinge, ett barn av tvenne blod. En härskare som skulle ena alvfolken. Men kriget kom åter, fridstörarnas vrede var väckt och de invaderade den gröna ön, ty deras avund levde stark i dem. Slaget vid Cumarron stod för dörren, och lorden fördes bort…av dvärgarna, på Sigramhäxans order. Sonen var för länge sedan förd till sin moders folk, och modern vandrade, ensam i sin sorg för att vinna freden.
Hon vann aldrig freden, hon stred mot guden, och guden besegrade henne, och besudlade henne med sitt barn…Gudinnans tjänarinna, Lordens älskade lever inte mer, sonen, FREDSHOPPET lever inte längre, det röjde draken undan, men det lilla barnet lever fortfarande. Det sista barnet av ljusets ätts linje, en drakföda *han spottar ut ordet* och detta i en människas vård…Och så finns det de som undrar varför Elgarins vrede är väckt… Onda tider väntar oss…detta är i sanning Drakens tid”
Sagan om Björnen och ormen
“När världen fortfarande var ung och marken inte ännu känt plogens blad, var det ett bråk djuren emellan. Björnen och Ormen påstod båda att de var det viktigaste djuret i skogen.
-Jag är den viktigaste varelsen här, då mitt mäktiga vrål och mina starka ramar håller inkräktare ute, brummade Björnen. Ormen väste argt och genmälde;
-Dåre! Vet du inte att du trots ditt vrål och styrka inte kan hålla det största hotet stången? Medan du lufsar omkring vid skogsbrynet, så samlas inkräktarna under jord och dyker upp mitt i skogen, långt ifrån dig. Jag däremot, håller tunnlarna rena från inkräktare. Det är min förtjänst att den inre skogen hålls fri!
Björnen fnyste och sade att varelser som skydde ljuset omöjligen kunde vara ett hot, fega som de var.
På det sättet fortsatte de bråka och under tiden kröp de underjordiska i sina hålor och rasslade med dina vingar och klapprade med sina långa spetsiga käkar. Snart, visste de, att skogens beskyddare skulle drabba samman och då skulle de lämna sina hålor och bränna marken skogen stod på. Men Ormen och Björnen drabbade inte samman. I stället satte de sig i varsin del av skogen och tänkte på hur de skulle bli av med varandra utan att lämna sina poster, för båda var plikttrogna.
En mörk natt, när månen inte sken, kom de underjordiska till skogens rand i hopp om att Björnen skulle vara dräpt. De myllrade in mellan träden och upptäcktes snart av honom, där han stod på sin post. Han vrålade och de flydde. Han slog med sina ramar och många underjordiska dog. Men de var för många, även för honom. Efter att ha kämpat hårt och väl, trycktes han upp på en klippa mellan vatten och berg. Där kämpade han trots alla de sår han åsamkats.
Under tiden hade Ormen hållit uppsikt och sett allting från sin håla. Först gladdes han över Björnens sår och förlust av skog, för det bevisade att Ormen var den viktigaste. Men snart såg han hur de underjordiska förstörde den skog de erövrat och tänkte;
-Nog för att Björnen trott sig vara bättre, men nu ser han hur fel han hade. Jag kan ändå inte låta inkräktarna förstöra även skogen om rätteligen tillhör mig.
Därför kröp han över vattnet och kallade sina yngel från alla tunnlarna till hjälp. Snart anföll de inkräktarnas bakre led och slukade dem hela, utan att något blev kvar. De underjordiska vände sig och kämpade emot. Många av Ormens yngel stupade för inkräktarnas eld. Men nu när Björnen och Ormen samarbetade, hade fienden inte en chans. Ormen slukade de som Björnen inte krossade med ramarna.
När alla inkräktare var döda, sade Björnen ledset till Ormen;
-Du och dina yngel räddade mitt liv. Du är den viktigaste i skogen och jag är din slav. Vad är din befallning, herre?
Ormen log och sade att Björnen kämpat väl och förtjänade inte att vara slav. Ormen gav honom friheten åter. Han visste i sitt hjärta att han var skogens viktigaste endast för att Björnen och han samarbetat mot det gemensamma hotet. Om detta sade han inget, utan levde nöjd och i fred med sina yngel i tunnlarna.
Björnen satte sig åter på sin post och var i sitt stilla sinne stolt över sin styrka mot en övermäktig fiende. Och där sitter han ännu i dag, såvitt jag vet…
Följande skrivare har bidragit till kampanjen på denna sida;
Anton Rönnblom, Drakens kväde, spelade Draken på Fredstider.
Annelie Wikström,( spelade Laranya tom Furstarnas tid, därefter Eyra Björnklo) övriga texter
Björnen och ormen, av Caygrime, skrivan av Patrik Hjorth som övertagit den fiktiva karaktären jan 2006
Caygrime är en fiktiv karaktär, skapad för att bidra med sagor och annat uppbyggligt i kampanjen, av Annelie Wikström
