Den unge drängen flämtade, med tårarna strömmande över ansiktet. Förtvivlad torkade han sina ögon och gnuggade därigenom in än mer smuts i sitt redan smutsiga ansikte. Smaken av spya och galla sved i hans mun, och då han lyfte blicken mot de tre förvridna gestalterna i trädet kände han kväljningarna komma tillbaka. Han vände sig om och stålsatte sig mot dem, i stolt trots. Det var tre mörkeralver, så döda som de bara kunde bli som hängde där, han såg att det var upphängda under armarna med halsarna avskurna så nästan huvudet föll av. Från en av dem rann blodet fortfarande. Han måste ha varit den sista som blev dräpt. Det syntes tydligt att de blivit torterade innan de dog.
” Rätt åt dem, de har ändå inget i Xal att göra” tänkte han stolt och kände hur fasan av att se dem började läga sig.
Han log ett kallt och hårt leende. Glömd var skräcken och frukosten i gräset bakom honom, glömda var tårarna av skräck.
Men bara för en kort stund, rädslan kom igen, med förnyad kraft, denna gång i form av en tung hand på axeln och en hånfull kvinnoröst;
” Har du tappat dina getter pojk?”
Han rycker till och vänder sig om bara för att få en dolkspets tryckt mot sitt struphuvud. En äldre kvinna tittar på honom med iskall blick, snett bakom henne står två bågskyttar redo, bägge två med iskallt förakt i blicken.
” Tala om dit namn och var du kommer ifrån, innan jag misstar dig för en mörkeralvisk spion och skär strupen av dig”.
Orden kom snabbt och skarpt, med en tydlig kommandoton, den här kvinnan var van att ge order, och att bli åtlydd. Stammande och med tårar av rädsla och skam strömmande nedför ansiktet svarar han;
” Mitt namn är Uriel, från Kaveldun, jag är dräng och jag….” Han tystnar och ser på henne och sedan på bågskyttarna, en man och en kvinna. Mannen är lång, och med långt mökt hår och han flinar roat då han ser på honom, den andra bågskytten, en kvinna med blont hår ser lika road ut.
” Släpp honom innan han pissar ned sig” säger mannen nedlåtande och ler mot kvinnan. Kvinnan rörde sig inte, men lättade litet på trycket på hans strupe.
” Gå hem,” Sade hon sedan med trött röst, ” Det här är ingen plats för nyfikna smådrängar som tagit fars svärd för att söka äventyret”. Hon såg honom i ögonen och fortsatte;
”Kaveldun ligger i den riktningen, Vi håller undan mörkeralviska spioner så du och din familj kan sova tryggt om natten. Nu har du sett tillräckligt för att ha en historia att berätta om kriget på värdshuset. Tids nog pojk får du se mera död och förintelse. Gå hem nu.”
Hon knuffar honom ifrån sig och han gör det enda raka, han springer hem till kaveldun. Skrämd springer han som han aldrig sprungit förr. Väl hemma i tryggheten och lugnet i byn svär han på att han aldrig mer ska gå mot fronten, om inte hans hertig kallar på honom.
