Tidig morgon, den kalla höstluften känns klar och ren. Än hade inte kylan satt sina klor i trakten, än räcker det med sjal då hon ska gå ut för att hämta ägg till morgonmålet. Hon rättar till sin fruhätta, svart som underklänningen och småler då hon stiger ut på bron. Fruhätta minsann, det var inte länge hon fick vara fru, innan hon blev änka efter Yarel, byns jägare/krigare. Men hon hann i alla fall bli välsignad med ett barn som kommer till vintern, åt vårkanten till. Och hon har ju sitt eget yrke som jordemoder så direkt bekymrad inför framtiden är hon inte. Byn finns för henne, och hon finns för byn. Svårare än så behöver det inte vara.
Hon ser ut över kaveldun, hennes hem som nu blivit hem för så många fler. Flyktingar från södern, hög som låg, alla passerar de kaveldun på väg norrut mot Xal, hertig Alriks hemvist. Hertigen, deras hertig, den ende som kan stå emot mörkeralvernas ondska och grymhet.
Leende tar hon fram ägg efter ägg från hönsgården, två åt sig själv. Resten till byäldsten. Hon lämnar korgen med ägg till byäldsten och går sedan tillbaka till sitt lilla hus.
Medan äggen kokar syr hon på bebisens kläder, hon sitter utanför och ser byn vakna till liv ännu en dag. Hon vinkar åt svärfar som vittjat fällorna, ler mot smeden och tittar på brnen som leker redan i arla morgonstund. Bysnickaren går förbi och frågar om han ska börja med fönsterluckorna idag… En helt vanlig by i Xal, en helt vanlig dag som det alltid varit, och alltid kommer att förbli, krig eller inte.
