" Under de senaste århundradena som gått sedan Shagrath tog makten och utropade sig till Drottning av allt svartfolk har Sigramättens många ädlingar arbetat målmedvetet för att stärka sina positioner. Då de flesta av Sigramätten lever och länge har levt på Kyparissia är det där man främst kan finna dem, som befälhavare, krigare, rådgivare och administratörer i det mäktiga svartfolksriket, som nu, efter vinterns erövringar på fastlandet omfattar allt Elaria, förutom Gaul och Xal. Kyparissierna, i alla fall de rikaste har länge levt i lyx och överflöd, och deras adel betraktas med visst fog av andra M-alvsätter som aningen depraverade, då uttråkade kyparissiska adelsdamer gärna roar sig med manliga & föralldel även kvinnliga slavar. Gladiatorspel har hållits, och räknas som ett stort folknöje i den muntra, och krigiska huvudstaden. Då Drottning Shagrath gravsatts inleddes hämndens erövringståg.
Den Ädle Nym Sigram, drottning Shagraths kusin har framgångsrikt lett en armegrupp från erövringen av Naxos & Javala, västerut via Trikat och norrut mot Aquita. Inte förrän hans armé stod vid gränsen till Xal stannade han.Roveye, drottnings Shagraths forna rådgivare ledde sina segerrika trupper norrrut längs Elarias kust, och erövrade samtliga kuststäder, innan han stoppade vid gränserna till Gaul. Endast i dessa nordliga provinser har människorna lyckats bjuda framgångsrikt motstånd."
"Föraktfullt blickade han ut över den dalgång som låg framför honom. Längst in i dalen låg en liten by och husen kurade sig, likt skrämda getter upp efter en klippvägg. Hur många sådana här patetiska och ynkliga människoboningar hade han bränt i vinter? De första var roande, att se människorna fly likt yra höns undan hans soldater fyllde honom med triumf och löje över rundöronens svaghet. Men nu, åtskilliga månader senare gick det mest på rutin. Det var sällan det blev strid, än mer sällan det blev rik plundring. Hade det inte varit för deras framgångsrika attack på de depraverade adelsfjantarna i Aquita hade hans soldater dött. Av leda.
Han själv var av Kyparissisk lågadel, en bortskämd och stolt yngling som tidigt fostrats i striden och lönnmördandets ädla konster. När han tröttnade på sin barnsköterskas tjat skar han strupen av henne, det enda klander han fick var att de hade kunnat sälja henne vidare, med god förtjänst. Men hon hade bara varit början, hans liv hade alltid bestått av krig, det var det han fostrats för. Striderna i Gladiatorspelen i huvudstaden var nöjen, och förberedelser för det stora ärorika krig de väntat på.
Och som de nästan gått miste om tack vare deras drottnings svaghet för ett rundöra. Men nu var hon borta, och de var äntligen här. Hämndens ljuva timme hade slagit och de svepte fram likt hämnande demoner ledda av en oförsonlig Gud. Han hade sett Draken, hört honom tala om Kaos och den välsignelse som Kaos skulle ge dem. Så varför smakade denna ljuva hämnd så bittert? Varför steg gallan i hans strupe var natt strax innan han beordrade sina soldater att mörda och plundra? Han skakade på huvudet och fnös föraktfullt medan han skakade av sig sina tvivel likt en våt hund skakar av sig dyngvattnet. Förde sin plunta till munnen och drycken rann kall och het i hans strupe.
Han hostade till, vände sig till sina trupper och väste fram ett hest; ”Nu”. De rutinerade soldaterna sporrade sina hästar och vågen av mörkeralviska ryttare vällde fram genom dalgången mot den lilla gråa byn som väntade på att bli slaktad. Dundrandet av hovar dämpande effektivt hans tvivel och föraktet för denna lilla rundöronsboning växte i takt med att adrenalinet steg. Han kände hur pulsen ökade, svärdet var i hans hand och då de bara var några språng från byn vrålade han ”SIIIGRAM” för full hals och hörde hur hans soldater svarade med samma vrål. Alla tvivel undanröjda, blodet i hans kropp rann likt en lavaström och färgade hans synfält rött, rött som av eld, rött som av blod, rött som Kyparissias stolta fana!
Det gick på rutin, och efter en stund räknade han in sina soldater. Denna gången var det bara tre med lättare skador, tre unga och orutinerade. De var oövervinnerliga, obesegrade, stolta. Han såg ut över byn som stod i lågor, rött mot den svarta himlen. Han såg de överlevande rundöronen, som stod och blängde på hans soldater med frågande, hatiska eller bara apatiska blickar. Vad var det här för kryp? Fanns det verkligen ingen bland dem som hade ryggrad? Med något som liknade sorg i blicken, sorg över deras vekhet och brist på ryggrad beordrade han soldaterna att göra processen kort med dem, sedan red han därifrån.
Följande skrivare har medverkat i kampanjen på denna sida;
Annelie Wikström, spelar Eyra Björnklo och Marel av de Grå Stränderna
