Sedan var stormen över oss. Den kom som en farsot, snabbt och ljudlöst. Vindar verkade skapas runt oss, de grep tag i skeppet och havet kring oss, vi kastades runt som en barkbåt i en fors. När jag vände blicken åt öster stannade allt till. Himlen över oss må ha varit svart men ovanför Morea hade himlen färgats mörkt röd.

Sjömännen ombord försökte hala seglen i ett desperat försök att rida ut stormen, men det var redan för sent. Vinden kastade fram och tillbaka och vågorna kom från alla håll. Många av dem slog upp över däck och jag såg flera sjömän spolas överbord. En ung matros tappade taget om riggen. Han föll mot däck och på något sätt överröstade krasandet när hans nacke bröts vågornas dån och vindens tjut. Jag stirrade i chock på hans livlösa kropp när en enorm våg föll över oss och var nära på att vräka omkull skeppet. Den unge matrosens kropp spolades ner i havet, tillsammans med flera av de andra sjömännen. Vattenmassorna vräkte mig mot relingen men på något sätt fick jag grepp om dess utsida. Jag vet inte varifrån den plötsliga styrkan kom, men jag lyckades kramla mig fast. Vågorna slog mot skeppet gång på gång med ett öronbedövande dån, och fick hela skeppet att skaka. En våg slog över mig och min panna slogs mot skrovet. Sedan blev det svart.

När jag vaknade måste det ha varit många timmar senare, fortfarande fastklamrad vid vad som måste ha varit en bit av relingen. Jag huttrade av köld, min strupe var torr av törst och min arm brann av smärta. Vinden dånade fortfarande omkring mig och regnet slog mot ansiktet. Jag kunde efter ett tag se att jag befann mig på en strand, täckt av något som verkade vara kroppar och bråte. Långt bort på stranden kunde jag se gestalter röra sig, och jag tyckte mig även höra röster ropa i skräck eller ilska. Ostadigt reste jag mig, tryckte den skadade armen mot bröstet och bet ihop. Sakta, kämpandes mot vinden rörde jag mig bort mot skepnaderna. När jag kom närmare hejdade jag mig. Jag kunde inte känna igen vare sig deras ansikten eller kläder.