“Demonerna hade kommit under natten, då alla hade sovit utom hennes äldsta bror. Deras lilla by låg avsides, och trots ryktena om krig var det aldrig någon som riktigt trodde, trodde att det skulle drabba just dem.
Ändå hade de yngre männen propsat, och till och med gjort ett vaktschema sinsemellan. Men föga hade det hjälp, för demonerna hade varit svarta som natten, och med vita ansikten som lyste i mörkret hade de stormat över byn likt en flodvåg, och svept iväg allt liv i sin framfart.
Hennes familj var borta, borta i mörkret, men i månens sken kunde man skymta något rött och kroppar som liksom sov i gräset, i konstiga ställningar. Nu var allt tyst, som om byns ruiner och de utbrunna husen hade blivit en stor grav.
Hon grät, och darrade och ropade efter mor och far att komma och hämta henne.
Plötsligt hördes ett ljud borta i gräset, där borta där det låg en stor hög… Sakta smög hon fram dit, osäker på om högen var farlig, eller en riktig människa.
Gestalten jämrade sig när hon kom närmare, och någon som jämrade sig så ynkligt kunde ju inte vara farlig, så hon gick ända fram, och ansträngde ögonen för att kunna se vems ansikte det var, vem som behövde hjälp.
Det vita demonansiktet mötte hennes, och de kalla ögonen glittrade i månens sken. Innan hon hann rusa sin väg grep två stora händer tag i hennes tunika, och drog henne närmare.
Stanken var obeskrivlig, och ansiktet verkade fullt av svarta, hemska fläckar. Nu dör jag, nu är det ute med mig, hann hon tänka innan demonen sakta, sakta väste att den ville ha vatten.
Vatten! Det kan inte vara någon riktig demon tänkte hon förvirrat, och när hon vågade sig på en närmare titt kanske han påminde om en sådan där mörk alv, som hennes far berättat historier om. Men så konstig han såg ut, med svarta fläckar överallt… Sedan föll händerna av henne sakta, sakta till marken, och han blev alldeles stilla.
Skräckslagen stod hon kvar där ett ögonblick, för att ögonblicket därpå rusa iväg mot skogen, bort bort från allt det hemska som hänt den natten.
Ett tiotal dagar senare, hade en grupp av de människor som överlevt krigets härjningar samlats i en glänta i skogen.
Hopträngda i ömkliga tält, trasiga vindskydd eller runt en brinnande eld satt de tysta, deras mumlande röster nådde inte långt i skogen. Rädsla, oro och uppgivenhet syntes i var mans ögon, och ingen verkade ta sig för att göra något.
Plötsligt hördes ett ljud i skogen, alldeles bakom ett av enrissnåren, och en av kvinnorna skrek högt av rädsla. Men det var bara en liten, liten flicka som jämrandes snubblade in i gläntan, ensam och med sönderrivna kläder och röda knän.
En av kvinnorna gick mot den lilla flickan för att trösta och ta emot henne, men ryggade förskräckt tillbaka när hon fick se de svarta fläckarna på flickan hud.
Hon var blek, som om döden skulle komma till henne när som helst, men överallt bredde stora, svarta fläckar ut sig över kroppen, och på närmare håll luktade hon så outhärdligt att ögonen tårade sig.
Allt fler samlades runt henne, men ingen vågade röra vid henne, inte ens när hon föll, säckade ihop på marken som en liten hög med trasor och blev liggande där stilla. I början visste ingen vad det var, det blossade upp lite här och var i härarna och bland överlevande i byarna och städerna.
Först vanlig feber, men sedan blev offren allt sämre, stora svarta fläckar som spred sig över kroppen och ibland bölder, men alla luktade fruktansvärt illa. Några hostade blod, men alla dog.
Plötsligt och utan förvarning säckade de bara ihop, och lämnade jordelivet utan förklaring till vad som gått fel.
De flesta gjorde sitt bästa för att begrava sina döda, men härarna som inte hade tid med de döda, lät dem ligga öppet och förruttna.
Och smittan spred sig, både bland svartfolket och bland de stackars människorna, såväl Drakanhängare som Gudinnetrogna.
Den svarta döden kom till alla, och överlevande flydde i panik, spred smittan fortare till sina anförvanter och snart var kaoset ett faktum.
Kommer någon alls att överleva ifall inte smittan stoppas, om inte de sjuka botas? 
Hertig Alrik, riddar Regin, soldaten Tekla och sierskan Celindra i samspråk i Rosmark.
Följande skrivare har medverkat i kampanjen på denna sida: Jakob Lundgren, spelar karaktären Arik Ulv i kampanjen
