För de kortlivade folken är hundra år mer än en livstid, och tusen år är en mycket lång tid som endast de mest livskraftiga av deras muntliga berättelser eller de mest välbevarade av deras nedtecknade krönikor överlever. Deras minnen sträckte sig aldrig mycket längre bakåt i tiden än så, och när deras civilisation föll förlorades även detta.
Alver kan leva i tusentals år eller mer, om inget oförutsett ändar deras tid i den här världen, och de ser på historia med ett oerhört mycket längre perspektiv. Men även detta närmast odödliga folk har en gräns för hur långt tillbaka deras kollektiva minnen sträcker sig. Även historia nedtecknad i sten vittrar bort med tiden, och mångtusenåriga minnen fördunklas sakta. Ju längre bakåt i historien vi kommer, desto vagare blir detaljerna av vad som egentligen hände, och desto större måste en händelse vara för att dess minne ska hålla sig vid liv. Även det exakta årtalet för de äldsta händelserna försvinner och måste anges i tusental eller tiotusental.
Historiker ibland de olika alviska folken är överens om att något omvälvande hände för ungefär 100.000 år sedan, men de är inte helt överens om hur det gick till. Alla legender om hur världen tedde sig före denna tid är av osäker sanningshalt. Vi ska här i svepande drag återge vad som är känt om hur det gick till när de olika folken först möttes, och följa deras olika vandringar över världen till de platser de nu bebor. På vägen finner vi några av förklaringarna till varför så många konflikter uppstått genom historien. Detta avsnitt slutar med en noggrann redogörelse för vad som ledde fram till den så kallade Katastrofen som kom att markera år 0.
(I alla mina historiska texter kommer jag att använda
+ och - för att ange årtal efter respektive före år 0.)
c:a -100.000 år: Före denna tid känner man inte till att några av de olika folken ska ha mötts, även om det inte är omöjligt. De fyra alviska folken bodde i varsin del av världen; De ljusa i Escandarions östliga skogar, de mörka i de avlägsna nordliga bergen, de vilda i söderns djungel och i väst, mellan hav och sand, Solrikets alver. Primitiva mänskliga stammar levde i de centrala delarna av världen, och utspridda lite varstans kunde man finna svartfolkens förfäder. Endast dvärgarnas ursprung och vistelse vid denna tid är helt okänd. (De själva förnekade häftigt alla teorier om att de stammat från människor.)
Enligt de äldsta källorna levde vart och ett av folken i fred, och följde sina egna gudar. Men deras kulturella skillnader var stora, och de första kontakterna mellan folken var fyllda av tragiska missförstånd. De vilda alverna, som senare skulle komma att kalla sig Ilythiiri på sitt eget språk, förargade av någon anledning som nu är förlorad ur krönikorna mycket kraftigt de västliga och östliga alverna, så att ett långt och blodigt krig utbröt på två fronter samtidigt. De vilda kunde inte stå emot, och drevs till slut nära utrotningens rand. De sista överlevande fann sig fångade i en bergsravin, och skulle ha gått under om inte jorden hade öppnat sig inför deras fötter, och en röst välkomnat dem ner till mörkrets skydd. Så danades Ilythiiri till svarta alver, L’loths dyrkare, bärandes på ett evigt hat mot de ljusa alverna, och mot Rikets alver.
Under de följande årtusendena torkade de delar av den södra djungeln som inte bränts av kriget bort och ersattes av livsfattig öken. Floderna torkade, regnen upphörde, och hela klimatet i mitten av världen, från norr till söder, förändrades till det sämre. Människorna tvingades bort från sina skogar när jakten inte kunde nära dem längre. Några tog sig västerut längs sinande floddalar, några kämpade sig söderut genom grus och damm för att nå nytt livgivande land. Dessa skulle senare bege sig österut och grunda människoriket som kom att ingå i Elaria. Så grundades de två huvudsakliga människostammar som finns kvar än idag - de västliga och de östliga.
c:a -90.000 år: De nordliga bergen slukas av väldiga glaciärer som en följd av det hårdnande klimatet. De mörka alverna, som vid den här tiden troligen kallar sig själva Serceráma, pressas söderut och tvingas överge sina äldsta städer. Detta blir en utlösande faktor ibland flera till detta folks första exodus. (Med sin benägenhet för snabba och drastiska anpassningar skulle det inte bli den sista för detta folk.) Hela folket flyttar på bara några decennier till Riket i väster, och bildar en allierad stat intill denna. Under de följande millennierna sker en betydande kulturell blandning mellan de två folken. Det är under denna tid som nya religioner tas upp inom Serceráma, (senare förvrängt till Sigram), exempelvis Rättvisans Gudinna och den krigiska Mörka Månens gudom. Under de svåra vandringsåren tros de mörka alverna ha fångat in och inlett sin avel av svartfolk i syfte att få arbetskraft och undgängliga soldater.
c:a -55.000 år: De första nedtecknade kontakterna mellan ljusalver och dvärgar som bebor bergstrakter i nordöst. Kontakterna tycks ha varit fredliga men få.
c:a -50.000 år: De sydliga människostammarna har långsamt vandrat österut längs kusten, och kommer till slut till vad som idag skulle kallas södra Elaria, där Escandarion ligger. De stöter för första gången ihop med ljusalver, som inte önskar dela sitt land med dem, utan hindrar dem från att komma längre österut eller norrut.
c:a -30.000 år: Vid denna tidpunkt i historien finns tecken på att en variant av Draktro ska ha uppstått hos vissa västliga människostammar, som under en kort tid blommar upp till en stark civilisation som dominerar sitt område och konverterar andra stammar i sin närhet. Spända relationer förekommer mellan den mänskliga civilisationen och såväl Rikets som Sigrams folk, men utan att fullskaligt krig utbryter.
c:a -25.000 år: En tid av stora religiösa omvälvningar. Den mänskliga drakcivilisationen i väst går under. Nästan samtidigt sker en splittring inom det ljusalviska folket i öst. En fraktion bryter sig ut från den rådande Gudinnetron och lämnar Escandarion för att bosätta sig i Vinterbergen norr om nuvarande Elaria. De blir Drakens väktare, och vakar över hans sömn i många årtusenden framöver. De tar sig ett nytt namn och ser sig som ett eget folk: Taurahin. Ungefär under samma tidsperiod upphör ljusalverna med sitt motstånd gentemot de östliga människostammarnas expansion in i landet norr om Escandarion. Goda relationer uppstår istället, och människorna adopterar Gudinnetron.
c:a -20.000 år: Ett flertal krig av varierande längd och intensitet utspelas i väst mellan Ilythiiri och deras urgamla fiender Rikets alver. Ingen sida får övertaget, då båda finner det svårt att strida på den andres områden. Relationerna mellan Riket och Sigram försämras då Sigram inte vill ställa sig på Rikets sida mot Ilythiiri. Inom Sigram sker en splittring i frågan mellan religiösa fraktioner, där de som dyrkar den Mörka Månen vill ta till vapen, men hindras av den större gruppen Gudinnetroende. Några av de mest fanatiska måndyrkarna kontaktar Ilythiiri och influeras av deras krigiska kultur. De förstår att Ilythiiri när ett uråldrigt hat även mot ett annat alvfolk långt borta i öster, ett folk som också dyrkar Gudinnan. Denna kunskap sprids oundvikligen inom Sigram, och ett litet antal Gudinnetroende företar den mödosamma resan österut för att träffa dessa trosfränder.
c:a -15.000 år: Krigen i väst har dött ut. En inte helt obetydlig handel har uppstått mellan ljusalver i öst och Rikets och Sigrams folk i väst, via en kedja av karavanleder längd ett pärlband av oaser i öknen. Ett litet antal mörkeralver har bosatt sig vid den östligaste handelsutposten, där kontakten med ljusalver är som störst. Kontakten mellan folken är god till en början, tack vare deras avlägset besläktade tro på samma Gudinna. Men synen på människor skiljer folken åt. Ifrån väst är Sigram vana att betrakta människor som opålitliga, medan ljusalverna ser dem som respektabla men ibland oförnuftiga grannbarn.
c:a -10.000 år: Historiska källor går starkt isär om vad som händer. Ljusalviska historiker menar att Ilythiiri oprovocerat plundrat deras städer, mörkeralvernas krönikor hävdar att laglösa människostammar plundrat deras handelsstationer. Om det sedan var Ljusalverna som eskalerade kriget genom att försvara människor mot Sigram, eller om det var Sigramska Måndyrkare som bar skulden genom att ställa sig på Ilythiiris sida gentemot ljusalverna, är omöjligt att utröna nu. Klart är i alla fall att ett våldsamt krig ägde rum mellan ljusalver och Ilythiiri, där ljusalver fick se städer förstörda och skog förvandlad till öknar av kol, och svarade genom att med stark Magi förtära de underjordiska samhällena med jordbävning, översvämning och smältande ljus. Klart är också att krig i mindre skala ägde rum mellan människor och mörkeralver. Vilka allianser som bildades och bröts, vilka konflikter som uppstod, och vem som förrådde vem är något som det alltid kommer att tvistas om. Gudinnetroende på flera sidor försökte med stor möda finna en väg ur situationen, men det lyckades inte förrän ljusalverna till slut utdelade det avgörande slaget mot Ilythiiri som tvingade dem tillbaka under jord för att hämta sig under lång tid framöver. Först då kunde ljusalverna rikta sina ansträngningar till att tvinga fram vapenvila mellan människor och Sigram. Förhärdade av det grymma kriget mot Ilythiiri tvekade de inte att ibland med våld kuva den sida som bröt mot vapenvilan. Resultatet blev betydligt kyligare relationer mellan ljusa och mörka alver, men även till viss del mellan ljusalver och människor. Ljusalverna sluter sig mer inne i sina skogar.
c:a -5.000 år: Fred råder en längre tid. Men Sigram vill inte vara den svaga parten nästa gång. De flyttar allt större truppstyrkor till sina västliga utposter, och tar kontroll över handelsrutten mellan öst och väst med militariserade tullstationer, som så småningom börjar ta ut så pass höga avgifter för att finansiera sigramsk trupp i öst att ljusalverna protesterar. När detta inte hjälper börjar de upprätta en egen karavanled via andra oaser, vilket starkt upprör Sigram. Småbråk leder till räder, som leder till skärmytslingar, som leder till småskaligt krig i öknen. Detta pågår i lågintensiv skala under lång tid, under vilken relationerna mellan de två folken helt går i botten. Människorna deltar inte i konflikten, utan breder ut sig över det Elariska fastlandet och börjar bli bofasta.
c:a -2.700 år: Handel mellan öst och väst har nästan helt försvunnit i skuggan av ökenkriget, som i sin tur börjar mattas av och går på sparlåga, mest av tradition. Plötsligt händer det sig att en starkt lysande Magiker inom Sigram vid namn Arael, av skäl som tycks högst personliga, övertalar en stor majoritet av sitt folk att lämna sitt hem i Väst och grunda ett nytt Sigramskt välde i öster. Kanske är det tanken på att slutgiltigt besegra den ljusa fienden som gör att så många följer honom. Historien förtäljer inte om den saken. Men på detta vis startade det Sigramska folkets andra exodus, och även denna gång tar det mindre än ett sekel för dem att etablera sig på en ny plats, i nordvästra Elaria, där de tränger undan några av människornas små samhällen. Människorna flyttar dit där det finns plats, och tränger i sin tur undan såväl svartfolk i skogarna som dvärgar i de norra bergen, något som skulle komma att få konsekvenser långt senare. Ljusalverna ser med bävan på Sigrams invasion, och förstärker sina gränser.
c:a -1500 år: Det börjar bli riktigt trångt i Elaria. Såväl Sigram som människor kräver större landområden, och ljusalverna släpper inte ifrån sig en tum mer av sina förfäders skogar. Det är aldrig riktigt fredligt någonstans, men heller aldrig formellt krig. Dvärgarna har i alla fall emigrerat till en karg ö ute i havet utan att göra mycket väsen av sig. Svartfolken har svårast att hävda sig mot de mer organiserade folken. De orchstammar som inte hittar någon avsides plats att dra sig undan på tvingas in under Sigramsk överhöghet och får sin frihet inskränkt. Men trots all denna fientlighet finns det små ljuspunkter. Ibland de mest toleranta Gudinnetroende inom de olika sidorna finns en ömsesidig förståelse, och ett sökande efter ett sätt att leva tillsammans. Det förekommer till och med blandning mellan folken i någon liten mån i dessa grupper, något som av individer med rakt motsatt uppfattning betraktas som vämjeligt.
c:a -1000 år: Krutdurken Elaria hotar att explodera. Det pågår mindre konflikter om landområden främst mellan Sigram och ljusalver, uppror inom en del av Sigrams kuvade orchstammar, förföljelser av olika sorters halvblod från såväl människor som Sigram, och i viss mån till och med ljusalver. När blodsfrågan blir en laddad politisk fråga inom Sigram sker en total splittring, och en fraktion som tolererar beblandning med människor bryter sig ut, ledda av Egidion med sin mänskliga hustru Edla. De seglar till den stora ön Talanta och bildar den mörkeralviska gudinnetroende ätten Elgarin, som senare skulle komma att tveka i sin syn på blandat blod och splittras invändigt. Kvar inom Sigram finns nu en majoritet av den Mörka Månens troende, som känner sig sårbara efter denna klyvning av folket. Arael väljer att spela på folkets rädsla för en ljusalvisk attack när de är som svagast, och lyckas få Sigram att starta öppet krig mot Escandarions alver i full skala.
c:a -950 år: Till en början ser kriget ut att gå Sigrams väg. När de själva anfaller når de övertygande resultat genom sin starka tro på sin egen överlägsenhet, samt genom att helt enkelt vara väldigt skickliga krigare. Men ljusalverna är svårslagna i sina egna skogar, och Sigram gör misstaget att bortse från människorna, som vid det här laget inte längre är de primitiva svedjebrukare i skrapade hudar med flintvapen som de mötte när de först kom hit. Människorna sluter vid denna tidpunkt sig samman till ett enat rike för första gången, och samlar med alverna som förebild en gemensam här av en storlek som varken ljusa eller mörka alver riktigt kan jämföra sig med. Under en slug och opportunistisk ledare vid namn Leban går de med i kriget på ljusalvernas sida, i ett försök att ta tillbaka land som de en gång förlorat till Sigram. Då de möter horder av orcher som Sigram offrar i ett försök att rädda sig förstår de inte att skilja mellan dessa och de fria svartfolken, och snart är människornas förföljelser av oskyldiga orchstammar i full gång. Vändningen går fort. Sigram förlorar på ett enda år nästan hela sin stående armé, och kort därefter är deras eget territorium invaderat och deras städer belägrade. Sigrams saga i Elaria hade här kunnat vara slut, men så hände något oerhört som totalt ändrade förutsättningarna i Elaria, och som hade kunnat avsluta alla krig för all framtid om det hade gått väl. Gudinnan själv visar sig och förkunnar sin vilja. Alla folken kallas till hennes Rådslag för att ingå ett avtal om fred. Även dvärgarna kallas av henne, och sluter upp.
-937 år: FÖRDRAGET undertecknas. (Se Krönika)
Fördraget var först och främst en deklaration om att alla folken - människor, ljusalver, mörkeralver, svartfolk och dvärgar - skulle leva i fred sida vid sida. Men då svartfolken i synnerhet, och till viss del även mörkeralverna, befann sig under hot om utrotning, uttrycktes deras rätt till skydd extra starkt i avtalets text. Det är knappast möjligt att tänka sig att folken hade kunnat ingå detta fördrag om de inte hade haft en rätt så bestämd Gudinna som satte pennor i händerna på dem. Inom Sigram rådde blandade känslor. Kriget hade reducerat Måndyrkarnas antal till ett minimum, och med en Gudinna fysiskt närvarande blev praktiskt taget varenda Sigram som inte var det sedan tidigare en övertygad Gudinnedyrkare. Trots detta, och trots att Fördraget blev deras räddning, var det svårt för dem att svälja att en mänsklig kung sattes som högsta makthavare över alla folk. Elgarins ätt, som inte deltagit i kriget och som något lättare tolererade människor vid denna tid, begärde endast ett visst mått av självstyre och mörkeralvisk överhöghet på deras ö Talanta, och lyckades faktiskt få med detta i Fördraget genom skicklig diplomati. Svartfolken krävde att Gudinnan, som påstod sig stå för blind rättvisa, skulle straffa de människor som orättmätigt skadat deras folk, men fick till sitt stora förtret nöja sig med att Fördraget gav dem garantier om att det inte skulle hända igen. Dvärgarna krävde att återfå sina förfäders landområden, som människorna nu bebodde, men fick till svar att så gamla tvister inte kunde återbetalas nu, utan att utgångsläget före kriget skulle vara status quo, vilket innebar att de fick bo kvar på sin ö. Då dvärgarna insåg att deras enda alternativ - att stå utanför Fördraget - bara innebar en risk att förlora än mer, gick de motvilligt med på villkoren. Människor och ljusalver betraktar Fördraget som en seger för rättvisan och ordningen, även om det finns de ljusalver som inom sitt eget folk ifrågasätter de kortlivades förmåga att styra klokt på längre sikt.
I enlighet med Fördragets lydelse, grundas så Magikernas och Knektarnas Akademier, med medlemmar av alla folkslag. La av Ljusets ätt, och Arael den Ädle av Sigram, grundar tillsammans Magikerakademin i människostaden Aquita, och Magiker från de olika folkens respektive akademier ansluter sig dit för att verka neutralt i enlighet med Fördraget. I huvudstaden Skyros bestiger Leban Elarias tron som den första härskaren över Det Enda Landet och alla dess folk. Han regerar vist och rättvist, och hans ättlingar efter honom likaså. Fred lägrar sig över landet till slut, och de allra flesta drar en lättnadens suck. Men inget Fördrag kan kväsa hämndlystnaden hos de få som fått se sina mål krossade av det, och som när vedergällningen närmast hjärtat.
c:a -500 år: Det är en blomstrande och löftesrik tid i Elaria. Även om en del alver har svårt att glömma det förflutna är de flesta förnuftiga nog att uppskatta freden. Människor och svartfolk glömmer fort, och ser det nuvarande tillståndet som det naturliga. Tolerans, öppenhet och samarbete mellan folken tilltar. Inom Lebannonätten sker genom giftermål en viss inblandning av såväl mörkt som ljust alviskt blod. På Magikerakademin utbytes kunskap till allas gemensamma vinning, och på Knektakademin fostras nya krigare i en anda av gemenskap över folkgränserna. Handeln når aldrig tidigare skådade höjder, och även karavanlederna till väst börjar trafikeras i mindre skala efter mer än tvåtusen års avbrott. Människornas civilisation rusar fram, uppburen av alvisk kunskap och vägledning som ges villigt, så att de till slut närmar sig punkten då de accelererar ifrån sina mentorer teknologiskt och kulturellt. Sjöfarare av Elgarins ätt börjar besöka Escandarions kustnära bosättningar, och en ömsesidig vänskap etableras mellan flera familjer. Något som tyvärr ses på med skepsism av en majoritet ibland ljusalver, då en större mörkeralvisk närvaro i deras skogar enligt somliga är störande för skogen själv, vilket leder till att ett antal ljusalviska familjer väljer att följa med till Talanta istället.
c:a -100 år: Sprickor börjar bildas i fredens fernissa. Till en början är det ingenting alarmerande. Under den långa freden har en del av de orchstammar som av Sigram avlats för krig försökt återanpassa sig till sitt ursprungliga naturliga leverne, vilket ger upphov till en del kulturkrockar och konkurrens gentemot de sedan tidigare fria stammarna. Sigramska soldater försöker upprätthålla ordning, men när ett lokalt stamkrig hotar att bryta ut och Sigram riskerar att dras med på “sina” stammars sida, så tvingas knektarna ta kontroll över situationen och avväpna de inblandade sidorna. Gamla spår av skilda folklojaliteter gör sig synliga inom den utsända knektstyrkan, ända upp på befälsnivå, särskilt när Sigramska förhandlare protesterar mot att även deras sida avväpnats, och den interna neutraliteten i Knektakademin prövas. Magiker tillkallas för att döma i konflikten, och med avsikten att undvika jäv sänds endast mänskliga och ljusalviska Magiker, vilket ytterligare förargar framförallt Sigram, men konflikten löses till slut, dock inte utan ett pris av minskad tillit mellan sidorna. Samtidigt börjar spänningar uppstå mellan å ena sidan människornas nybyggaranda, och ljusalvernas tradition om att värna den orörda naturen. I längden håller inte ens den goda viljan att försöka lösa frågan i gott samförstånd, utan det blir en trätefråga mellan å ena sidan Magikerakademin, som tar alvernas parti, och Konungen, som har förväntningar på sig från sitt folk att främja en god utveckling. Kungen viker sig för Magikernas argument, och följden blir att människorna känner agg mot dels ljusalverna, men framför allt Magikerakademin som de har svårt att se som neutral. Ljusalverna anar att problemet bara är tillfälligt löst, och frågar sig hur de ska kunna behålla sitt hem och sin livsstil. Magikerna försöker glömma att de trätte inbördes över folkgränserna i frågan, och kungen känner sin makt inskränkt av Magiker som tror sig veta bättre.
En kort tid efter detta händer något omstörtande på Talanta. Elgarins Stormjägargille, som kontrollerar krigsflottan, agerar mot sitt folk i protest mot att deras ljusalviska fränder som de nu lever tillsammans med utsätts för diskriminering och brott utan att få upprättelse. I en samordnad aktion flyr de med alla krigsskepp, bränner allt annat som flyter i hamnarna, och beger sig ut på havet för att finna ett nytt hem. De kallar sig efter detta för Grå Strändernas ätt, och är ett folk av blandat blod som bär på en stark fiendskap mot Elgarin, men som också minns hur de inte fann något välkomnande hos ljusalverna. Elgarin och ljusalver anklagar varandra för att bära den största skulden i det inträffade. På Talanta ökar också konflikten mellan det mörkeralviska “renblodiga” toppskiktet och de halvalviska och mänskliga majoritetsgrupperna. En del av de styrande klanerna känner sig hotade av de senares ökande antal, och verkar för inskränkning av deras fri- och rättigheter, medan andra klaner motsätter sig detta. Början till den senare splittringen i ett blått och ett lila politiskt läger inom Elgarin sker här. När frågan förblir olöst väljer en del av klanerna att verkställa hårdare regler inom sina egna områden, en orättvisa som snart leder till upprorsstämning, varpå Magikerakademin och kungamakten gemensamt går in för att lösa konflikten. Men Elgarins klaner gör då gemensam sak i att hävda sin självbestämmanderätt på Talanta, och vägrar underkasta sig en utomståendes kompromiss, trots att de är splittrade internt. Hårda ord övergår i ultimatum. Magikerakademin formulerar med kungens godkännande en kompromiss som inte gör någon sida nöjd, och Knektakademin ser till att den tvingas igenom. Elgarin anser sin heder skymfad, och svarar genom att dra ner på samarbetet med Akademierna för att istället behålla Magiker och soldater inom sitt folk.
Men det skulle bli än värre. Sigramska utövare av den Mörka månens tro, som snarare ökat än minskat i antal trots fredsperioden, eller kanske på grund av den, inleder missionerande i stor skala i människobyar över hela landet. Vart de än kommer hittar de alltid ett mindre antal människor som är tillräckligt missnöjda med sin lott i livet för att lockas av något annorlunda och mörkt, inte minst halvblod av olika slag som ofta kännt sig diskriminerade av båda sidor. Många nya små sekter uppstår, och utsätts för förföljelser av sina Gudinnetroende grannar. Hat och split slår rot och gror. Några sekter slår sig samman för att slå tillbaka mot sina antagonister, och konflikten klättrar upp en nivå. Sigramska missionärer mördas av Gudinnetroende människohorder, och deras kultplatser skändas, varpå den Mörka månen tar sig rätten att skicka vältränade och brutala ordenssoldater för att skydda sina egna och straffa de skyldiga. De begår sin beskärda del av övergrepp mot oskyldiga. Det Sigramska styret som officiellt bekänner sig till Gudinnan försöker gå in och avsätta de ansvariga inom Månkulten, vilket nästan leder till öppet religiöst inbördeskrig inom Sigram, och delar styret i två läger. Flera av människornas länsherrar beslutar att förbjuda månkulten, och börjar massutvisa dess utövare med våld. Akademierna svarar för sent, och på fel sätt. För de inblandade ser det ut som att en majoritet mörkeralviska knektar, ledda av distanserade och manipulativa ljusalviska Magiker, skoningslöst slår tillbaka de Gudinnetroende människor som ska verkställa utvisningarna, för att sedan häva förbudet mot kulten och frikänna dess utövare från deras brott, medan de hårt bestraffar Gudinnetroende. Inom Sigrams folk upplever man att en majoritet mänskliga knektar, ledda av fanatiskt Gudinnetroende mörk- och ljusalviska Magiker, helt går emot Måndyrkarnas sida och upplöser deras församlingar, avväpnar deras soldater och tvångskonverterar deras ledare med Magi. Vilda rykten florerar på båda sidor, såsom att Akademierna medvetet ser mellan fingrarna på övergrepp som deras egna begår, och att Magikerakademin nu är dominerad av ljusalver som medvetet avvaktat med att ingripa för att orsaka större skada på de andra folken, eller än värre - att de själva dirigerade hela konflikten från skuggorna. Den enda som tydligt kan ses inte göra något alls under krisen är kungen, vilket i sin tur skapar rykten om att han är bakbunden av rådgivande Magiker, en marionett. Det ljusalviska folket och Elgarins ätt visar inte på något intresse för de drabbade folken, och undviker på alla sätt att blanda sig i. Den nidbild av Akademierna som uppstår efter detta kan till största delen förklaras med förvanskade rykten, men till viss del beror den på att båda Akademierna hade svåra inre konflikter gällande neutraliteten, där folkliga lojaliteter hotade att splittra dem.
c:a -10 år: Många fler konflikter följer, och spär på den ökande fientligheten och misstänksamheten. Akademierna har drabbats av deserteringar och rekordlågt förtroende. Den mänskliga kungamaktens överhöghet ifrågasätts mer öppet, främst av Sigram och Elgarin. Arméer mönstras och utrustas på flera sidor, officiellt för “ordning och säkerhet”. Ljusalverna tar allt mer avstånd från resten av världen och sluter sig närmast paniskt i Escandarion, av skäl som de andra har svårt att förstå. På Talanta startar många mindre uppror bland de lägre stående människorna och halvbloden, med ett efter ett slås de ner utan att någon utomstående granskar situationen eller dömer neutralt. Laglöshet breder ut sig i gränstrakterna mellan folken, och längs glest befolkade handelsvägar, och knektarna klarar inte av att hantera problemet, varpå lokala miliser ökar i antal. Till råga på allt börjar kuster och handelsskepp härjas av Gråstrandska pirater i starkt ökande omfattning.
år 0: KATASTROFEN - FÖRDRAGETS UPPLÖSNING. (Se Krönika)
Alla förstår att en kollaps är nära förestående, men vart och ett av folken lamslås av inbördes oenighet om hur problemen ska lösas, och det enda som alla är överens om är att felet är någon annans. Fördragets regler, men ej dess anda, upprätthålls enbart av det faktum att ingen sida vill aklagas för att först ha brutit mot dem. Inom Sigram höjs röster för separation, vilket egentligen är en täckmantel för krig. Ibland ljusalverna förespråkas ökad isolationism. Elgarin föreslår mänsklighetens underkastelse inför mörkeralviskt styre, efter deras egen modell som de tycker fungerar utmärkt. Ingen lyssnar på någon annan. I denna sjudande kittel av intolerans, hämndbegär och missriktade anklagelser, där Kung Joharran av Lebannonätten var politiskt handlingsförlamad, och där Magikerna med all kraft försökte hålla kvar kittelns lock genom att undertrycka uppblossande oroshärdar, behövdes inte mer än att någon lade en liten sticka på elden under kitteln för att den skulle koka över. Men någon hällde istället på en hink olja. Någon iscensatte en ursäkt för sidorna att ryka ihop.
Den Magiska Amuletten stjäls från dess rättmätiga väktare, svartfolken. Stölden ses som en attack mot själva Fördraget, och närmast som en krigsförklaring mot svartfolk och mörkeralver, då amuletten symboliserade Fördragets särskilda beskydd för dessa folk. Tjuven står inte att finna, och ingen kan svara på vem eller vilka som ligger bakom stölden. Över gränserna misstänker man den andra sidan för dubbelspel och förräderi mot freden. Konungens löfte att finna och straffa tjuven uppfylls inte, varpå en delegation ifrån svartfolken och mörkeralverna ansöker inför Magikerakademins Rättsmästare om att få använda Magi för att spåra den skyldige. Begäran godkänns. Mörkeralviska patruller med Magiker och orchkrigare söker igenom människobyar, vilket naturligtvis leder till våldsamheter åt båda hållen i det hätska klimatet. Tjuven, som visar sig vara en människa, överlämnar sig snart till kungamakten och begär skydd och en rättvis prövning, något som han enligt fördraget har rätt till, då den dömande makten skall vila hos Magikerakademin. Men nyheten om att Kungen skyddar en tjuv av sitt eget folk blir den sista utlösande faktorn, och krigsförklaringen kommer till slut.
Mörkeralverna samlar både sina gamla orchiska krigarstammar och delar av de tidigare fria orchstammarna, som är blodtörstiga av vrede över att ha fått sin Amulett stulen, och tillsammans möter de människornas arméer. Ljusalverna ställer sig utanför kriget, och även om det var tusen år sedan det senaste kriget, så minns människorna ännu hur de undsatte ljusalverna den gången, och känner sig nu bittert svikna. Båda Akademierna splittras nästan fullständigt i samma stund som kriget utbryter, och Magiker och Knektar skingras för att strida för sina egna folk, mot varandra. Endast ett fåtal Magiker och Ärkemagiker i och ikring den innersta kretsen förblir neutrala. Och endast ett fåtal Knektar stannar på sin post. När hämningslösa Magiker börjar använda sina krafter i strid för sina folk missuppfattas det av båda sidor som att Akademin vänt sig mot dem. Okända uppviglare, (några av dem kanske rent av är avhoppade Magiker som vill slå tillbaka mot sin gamla Akademi), spelar på människors, mörkeralvers och orchers upprördhet och illvilja mot den “dominanta och känslokalla Akademi som styrt alla deras öden med sina krafter”, så att det en mörk och kall vinternatt slutar med att beväpnade och okontrollerade skaror av soldater, milismän och vanligt folk, från båda sidorna, samtidigt stormar Akademin i Aquita från varsitt håll. Akademin raseras och bränns, och Magikernas Krets dräps. Angriparna faller sedan över varandra i de brinnande ruinerna. Och kriget rasar vidare, kort men intensivt, i ytterligare ett tiotal år. Men som den symbol som Akademin var för de ordningens och rättvisans krafter som skulle upprätthålla Fördraget, har dess fall fått komma att markera slutet för Fördraget och Det Enda Landet. I den gemensamma tideräkningen ses detta som år 0, och man talar om tiden före eller efter Katastrofen, även om folk kan ha starkt åtskilda uppfattningar om vad i allt detta som var den största katastrofen.
Här slutar avsnittet om världens äldre historia. Åren efter 0 redogörs för i de följande två avsnitten.