Åren efter Katastrofen, då Fördraget mellan folken bröts, karaktäriseras av ständigt växlande perioder av krig och fred mellan människor och mörkeralver. Folken rör sig längre ifrån varandra, dels politiskt, men också geografiskt, då först ljusalver, och sedan mörkeralver lämnar fastlandet för att söka nya, säkrare platser. Ingen neutral kraft verkar för att binda samman folken och återta den fred som fanns under Fördragets tid, ty Magikerakademin är förintad. Perioden slutar år +607 med den mänskliga civilisationens undergång och det Sigramska folkets erövring av fastlandet. Historien som leder fram till detta sista stora krig är lång, snårig och detaljerad, och dessutom full med hål, men de som kan förstå den förstår också varför folken idag förhåller sig som de gör till varandra.

+5 år: Kriget mellan människor å ena sidan och Sigram och deras orchstammar å den andra, har rasat i sex år. En armé anfaller människornas huvudstad Skyros. Ärkemagiker Laranya och tolv ljusalvsmagiker som ännu är trogna Akademin deltar i försvaret av staden och konung Joharrans slott mot en styrka om 5.000 man ledd av tre mörkeralvsmagiker. Argos, dvärgmagikern som tros bära en stor del av skulden för kriget genom att planera stölden av Amuletten, har infiltrerat hovet och flyr innan förhör. Troligen mördade han tjuven. Laranya påbörjar jakten på Argos.

+7 år: Ny attack mot huvudstaden. Slottet jämnas med marken. Konung Joharran dör barnlös. Kungamakten kollapsar. Resterna av kungens knektar och överlevande människor bildar landet Jaffra och flyttar huvudstaden från det som finns kvar av Skyros till Jaffra som är lättare att försvara. Knektkaptenen Neramir väljs till kung. Sigrams folk har även de drabbats hårt, och ingen sida kan utropa sig som vinnare.

c:a +10 år: En förhållandevis fredlig period inleds. Konung Neramir och hans ättlingar regerar vist och fredligt. Handel, fiske och jordbruk återupptas. Sigram avvaktar. I det nybildade människoriket förskjuts tron på Gudinnan, och ett flertal mindre religioner uppstår i dess ställe. Även inom Sigrams folk tappar Gudinnetron anhängare till den Mörka månen som ett resultat av Fördragets upplösning och det förödande kriget.

c:a +110 år: Arael den Ädle får en son med människokvinnan Sara av Lebannonklanen. Barnet får namnet Trikan Sigram.

c:a +200 år: Shagrath föds, den förstfödda dottern till Trikan Sigram. Hon är en mörkeralvsprinsessa med magiska krafter. Det framgår allt klarare att Sigramsläktet försöker bilda en kunglig dynasti. Ljusalverna gör plötsligt något ytterligt oväntat. De överger Escandarions skogar, som de levt i så länge som någon alv kan minnas, och utvandrar till ön Morea där de bildar ett nytt rike, som är helt slutet för alla utom ljusalver.

c:a +250 år: Människorna börjar få övertaget på fastlandet genom sin snabbare befolkningstillväxt efter kriget, och de annekterar Sigramskt land i allt större omfattning, samtidigt som de anfaller och bränner närliggande mörkeralviska samhällen. Mörkeralverna och en stor grupp svartfolk påbörjar utvandring till ön Kyparissia, där de grundar Huvudstaden Kyparos. Detta blir det Sigramska folkets tredje exodus. Den första som de tvingas till av yttre faktorer.

c:a +260 år: Under konung Jaro den yngre inleds en systematisk jakt på mörkeralver och svartfolk på fastlandet. Kvarvarande Sigram försöker fly till Kyparissia, och får hjälp av Ljusalver som fortfarande håller på att kolonisera Morea. Svartfolken lider mycket svårt. Såväl män som kvinnor och barn mördas. Människorna deklarerar i ett ensidigt fördrag att fastlandet tillhör människorna, och försöker även i sitt segerrus göra anspråk på ön Talanta, vilket leder till ett kort krig mot Elgarin. Människorna vinner enkelt slaget vid Jaffra mot en dåligt förberedd Elgarinsk armé. Men Konung Jaro blir strax därpå galen och tar sig av daga, varpå invasionsplanerna uteblir och förföljelserna av svartfolk avtar.

+312 - +317år: Magikern Argos tar makten i Jaffra genom en statskupp. Laranya kämpar på upprorsarméns sida mot honom. Konungens knektar ställer sig helt utanför konflikten. Under Magikerkonungens regim införs träldom i Jaffra. Upprorsmännen lyckas avsätta Argos som flyr mot kusten och undslipper Laranya än en gång.

c:a +400 år: Den mänskliga civilisationen närmar sig sin höjdpunkt, och en känsla av överlägsenhet gentemot andra folk börjar infiltrera de högre samhällsskikten. Åsynen av människor underställda Elgarinsk överhöghet på Talanta skär i ögonen, och man använder dem som ursäkt för att starta krig mot “Mörkeralviska slavdrivare och tyranner”. Så inleds de Talantiska krigen, och ön skulle komma att bli central för konflikterna mellan de olika folken fram till denna eras slut. I inledningen av det första kriget erövrar människorna delar av sydvästra Talanta. Elgarin pressas tillbaka. Sigram erbjuder sig att försvara Elgarin genom att skeppa över arméer till sydöstra Talanta och staden Andoria. Elgarin tackar stolt nej, men när en andra våg av människornas arméer landstiger på nordvästra Talanta och brandskattar staden Aire-anto ser sig Elgarin tvungna att acceptera Sigramsk inblandning för att inte gå under.

c:a +450 år: Konung Egarion den Rättrådige leder en armé söderut på Talanta. Laranya följer med som rådgivare. Man finner att Sigram har gått väl långt i sin “hjälp” till Elgarin. De har väl etablerade och tungt försvarade kolonier, och kontrollerar i princip Andoria och dess provins. På Laranyas inrådan avbryts kriget och Konungen beordrar att stridigheterna ska upphöra. Under de följande tjugofem åren pågår ständiga skärmytslingar mellan människorna och de allt djärvare Sigram, medan Elgarin får allt mindre inflytande i södern. Konungens knektar patrullerar området för att försöka upprätthålla konungens dekret om fred. Laranya förhandlar på Konungens uppdrag med Sigrams Ärkemagiker Kromustun om fred. En vapenvila inleds.

+475 år: Borun Sigram mördar konung Egarion. Han efterträds av konung Durak, en ättling till knektkaptenen Neramir. Krig förklaras. Det andra Talantiska kriget involverar till en början endast människor och Sigram, och de senare får se sig besegrade i slag efter slag mot människorna som matchar dem i utrustning och strategi, men överträffar dem i antal. När människorna skickar trupp från norra till södra Talanta för att driva ut Sigram ur Andoria samlar sig Elgarin för att återerövra sina förlorade domäner i nordväst. Kriget rasar på två fronter och blir både långt och blodigt.

+500 år: Kriget avslutas. Sigram har drivits tillbaka längst ned på Talantas södra udde. Hertigdömet Andoria utropas av människorna. I denna situation händer något som kan synas märkligt om man inte förstår de mänskliga kungadynastierna väl: Lebannonättlingen Trikan Sigram utses som förvaltare över Andoria. Uppenbarligen hade man överseende med denne halvalvs mörkeralviska släktskap vid detta tillfälle. Elgarin lyckas samtidigt driva bort människorna från norra Talanta. Delar av södra Talanta förblir i människornas ägo. En vapenvila förhandlas fram, som förvånande nog håller i många år.

+590 år: Det tredje Talantiska kriget, och slaget vid Cumarron. Sigram sänder en här mot staden Cumarron, som ligger på fastlandskusten närmast Talanta och är av stor strategisk vikt för människornas försvar. Armén mellanlandar först på Talanta och sopar ryggen fri från människornas trupper närmast Cumarronsundet. Elgarin deltar i kriget i mindre omfattning och återtar en del landområden. Människornas kontroll över de Talantiska områdena vacklar, och Cumarron belägras snart av en större armé orcher ledda av Sigram. Men en allvarlig diplomatisk kris uppstår mellan Sigram och Elgarin i samband med kriget. De har skilda uppfattningar om villkoren i avtalet från det första Talantiska kriget, och har motstridiga anspråk på södra Talanta. Elgarin drar sig ur anfallet mot Cumarron. En människohär når fram till stadens försvar, och det största slaget sedan tiden för Katastrofen utspelar sig. Borun Sigram leder själv sin sida, och stupar tillsammans med större delen av sin armé. Sigram drivs tillbaka denna gång, men människoarmén är kraftigt försvagad. Andoria förstärks inte. Detta blev vändpunkten för den mänskliga dominansen i Elaria, och inom kort skulle slutet följa.

+591 år: Rövarband av människor och svartfolk stryker omkring i skogarna runt resterna av konung Joharrans slott i ruinstaden Skyros. En mörk stämning råder i människornas länder. Häxbränning blir vanligt. Laranya öppnar ett värdshus för att obemärkt spana efter den Magiska Amuletten. Konungen gör ett dekret om värdshusfred som innebär att alla raser kan och får söka skydd i ett värdshus och att inga strider får förekomma där. Laranya hoppas på en slutlig fredlig lösning mellan alla folken om Amuletten äntligen blir funnen. Men Shagrath finner Amuletten först. Någon fred verkar inte vara i sikte.

+594 år:Laranya grundar en ny neutral Magikerakademi i människostaden Trikat, med avsikt att återupprätta den fallna Akademins styrka och bringa ordning i Elaria. Häxor finner en skyddande plats.

+595 år: Kung Jerker den Hederlige kallar på Laranya. Han har nåtts av rykten om stark magi från öarna bortom Talanta. Laranya ger sig ut på en resa för att utröna om hennes svurne Ärkefiende Argos kan finnas där.

(OBS. Nu kommer vi in på historisk tid som har spelats på lajv. Detaljrikedomen ökar dramatiskt.)

+599 år: (År 1998 off)

Laranya söker magikerkonungen Argos den grymme utan att finna honom. Eyra Björnklo föder barnet Manna, ett märkligt barn som talar med stjärnorna och varken fruktar mörkeralver eller orcher. Laranya avbryter sin jakt på Argos för att bege sig till Andoria och se på det märkliga barnet. Shagrath samlar Sigram, väljs till deras drottning och mobiliserar dem än en gång till strid. Först landstiger de på Talanta.

+600 år: (År 1999 off)

Staden Andoria intas av Sigram. Trikan Sigram förråder människorna och flyr söderut. Bud går till Kung Jerker den Hederlige om hjälp. Laranya närmar sig Andoria men tillbringar vintern hos konung Jerker. Shagraths hov vistas i Andoria och de människor som inte flytt byn är deras fångar även om de får röra sig fritt i byn. Eyra och Balder organiserar en upprorsarmé inne i skogarna som omger Andoria. Deras barn, Ronja, Björn och lilla Manna är kvar i byn.

+601 år: (År 2000 off)

Konung Jerkers starkaste fäste Cumarron som bevakar gränsen mellan Talanta har fallit i Sigrams händer. Sigrams arméer tar också nästan hela södra halva av Talanta, betydligt mer än de rimligtvis kunde kräva oavsett hur man tolkar avtalet. En delegation av ljusalver utsända av Drottning Nyara kontaktar Konung Jerker och ber att få komma och träffa honom. Detta innebär att ljusalverna bryter sin 400-åriga isolering på Morea för att diskutera förutsättningarna för att sluta fred med både mörkeralver, ljusalver, människor och svartfolk. Konung Jerker tackar på Laranyas inrådan ja till mötet. Små grupper av ljusalver för ett försök att åter bosätta sig i Escandarion, som av mänskliga markägare kallas Skandar. En mindre ägandetvist uppstår

+602 år: (År 2001 off)

Ljusalverna bryter sin exil och ger sig av till fastlandet, i en liten delegation styrd av alvdrottning Nyara av ljuset tar de sig till Gillet på Konung Jerker den hederliges borg. Festen blir kortvarig. Alvdrottning Nyara blir brutalt mördad till alvernas stora sorg. Mördaren blir genom magi påkommen, Och då denne visar sig vara av Sigramskt släkte, hamnar det på drottning Shagraths bord att döma i saken.

+603 år: (År 2002 off. Lajven “Rosmark” och “Gillet”.)

Alver, människor och mörkeralver möts för första gången på Talanta. Alla förväntar sig att krigen ska fortsätta. En fredlig lösning förefaller otrolig sett till historien och de senaste årens utveckling. Men något förmår de samlade ledarna att enas om vapenvila. En trolig förklaring avslöjar sig. I trakten kring Andoria är en kraftig Magi verksam, och det visar sig att La den Ädle gömt själva Gudinnans Fördrag på en närbelägen plats. Trots att inte alla folken längre tillber Gudinnan erkänner samtliga närvarande dokumentets riktighet och Konung Jerker upphöjs till konung över Det Enda Landet. Laranya av ljuset kröner honom och hans drottning, Solrind Silverklinga av Varjagernas folk. Drottning Shagrath finner kärleken, ytterst omdiskuterat då föremålet för hennes ömma låga är Hertig Alrik Aftentid av Xal, en människa. Toraldrim, en av De Tolv alvmagiker som försvarade Skyros och som nuhar återvänt efter 600 år invigs till Ärkemagiker och upphöjs till Rättsmäster av Laranya, som lämnar över ansvaret för Magikerakademin och rättskipning till honom innan hon själv ger sig av för att utforska den vilda magin. Hon beger sig till Taurahin. Drottningmördaren Firimo Hísië påträffas i Skogsgläntan, blind och torterad. Han fängslas av Hertig Alrik och dräps av mörkeralvernas drottning Shagrath.

Under vintern träder Hertiginnan Ava Lanza av Lebannons och ljusets ätt åter in i Det Enda Landets historia, efter att ha levt i husarrest sedan Konung Egarion mördades. Hon samlar alver och människor till fest i sitt slott, vilket passar sig alldeles utmärkt, det finns mycket att dryfta denna vinterns mörkaste afton. Under dansen kommer Ar-Heru Daryon av Elgarins ätt och meddelar att han just utkämpat ett slag mot dvärgarna, som attackerat Ön och brandskattat den under ledning av Argos, dvärgmagikern. Dvärgarna anföll även Talanta i samma skede. Politisk splittring uppstår inom Elgarin till följd av det pressade militära läget. Klanen Ay Nihalla går i opposition och markerar det genom att byta den blå Elgarinska färgen mot lila.

+604 år: (År 2003 off. Lajven “Orons Tider”, “Fredsbud” och “Skandarfesten”.)

Under mörkmånaden anfalls Ön (Lebannonättens hemö mellan Talanta och Xal) och Norra Talanta av dvärgar från Argos Rock. Anfallet slås tillbaka av Ar-Heru Daryon av Elgarin, men först efter stora förluster. Ön brandskattas, och av de förr så talrika sanna Lebannonättlingarnas finns bara en handfull kvar i livet. Ar-Heru Daryons och Laranyas band till varandra är starkare än nånsin förr, och de kommer att göra sitt yttersta för att denna gång, en gång för alla få stopp på dvärgarnas framfart i Det Enda Landet. Konung Jerker är Kung över alla folken, i enlighet med Fördraget. Ännu har dock inte mörkeralvernas drottning Shagrath fullt ut erkänt konung Jerker som Det Enda Landets härskare. Heru Yoran, alvernas konung, har dock gjort det. Konung Jerkers kröning planeras till sommaren, dock inte till alla människors odelade förtjusning, det finns de som hellre skulle se någon annan av Lebannonätten på tronen. Arbetet vid magikerakademin fortskrider, fler och fler häxor utexamineras och Ärkemagikern Toraldrim leder den verksamheten, med järnhand. Drottning Solrind Silverklinga ber Magikerakademin ta hand om Det Enda Landets rättskipning, som det var förr. Fler av de gamla alviska Magikerna återvänder för en tid. Bland annat Aquarius havsalven och Rondal härföraren. Rondal beger sig efter attacken mot Ön och Talanta norrut mot Xal för att bistå hertig Alrik, ledaren för Knektakademin. Laranya återvänder från Taurahins berg, och efter hemkomsten från bergen är hon allt underligare. Vad som dock är uppenbart, är att hon är gravid. Med vem, det låter hon vara osagt. Samtidigt går rykten om att en kraft har vaknat i Taurahins Vinterberg. Under våren utkämpas slaget om Xal. Det unika med detta slag är att det förenade alla folken mot dvärgarna, i den korta fredsperiod som rådde mellan de stora krigen. (Se krönika).

+605 år: (År 2004 off. Lajven “Magikerakademin” och “Fredstider”.)

Konung Jerker överfalls av okända gärningsmän. Skadad förs han av till Jaffra där han vårdas tillbaka till hälsa. Kröningen uteblir. Istället kommer Draken, den högste enligt Taurahin, Gudinnans motpol. I hans spår sprids kaos och konflikt. Heru Yoran dräps av Draken. Drottning Shagrath mördas av en okänd gärningsman i närheten av den tänkta kröningsplatsen. Sigram beskyller människorna och förklarar krig. Under vintern sprider drottning Shagraths arméer, ledda av otyglade krigsherrar, död och förintelse över det enda landets sydliga delar. Människorna är tillfälligt ledarlösa och skräckslagna inför Drakens ankomst, medan det Sigramska folket enar sig under guden och praktiskt taget kastar ut tron på den Mörka Månen över en natt. De sydliga provinserna Skandar, Zur och Aquita faller fort under mörkeralviskt herravälde. De härjande horderna stannar inte upp förrän de kommit till Xal och Gaul. Inte ens konungens huvudstad Jaffra skonades. Ljusalvernas återkolonisation av Escandarion avbryts. Den nya Magikerakademin i Trikat anfalls. Moreas kuststäder attackeras plötsligt av Grå Strändernas pirater, och ljusalvernas känslor inför den oprovocerade förödelsen och det meningslösa dödandet är oerhörda. De förbereder sina skepp.

+606 år: (År 2005 off. Lajven “Furstarnas Tid” och “Kaveldun 1″.)

I början av året besvarar Elgarin det tidigare anfallet från dvärgarna med att erövra deras ö och nedgöra allt motstånd. Rykten påstår att detta sker i samverkan med såväl Sigramska som Gråstrandska trupper, vilket synes märkligt men kan förklaras av att dvärgarna var en gemensam fiende. Än mer oförklarliga är dock de rykten som säger att trupper från Taurahin ska ha medverkat. Händelser från denna tidsperiod är svåra att skönja, då många redogörelser och dokument förlorades i kriget.

Den Sigramska invasionen har ödelagt större delen av människornas länder och städer. Trots att Draken dragit sig tillbaka till Vinterbergen strax efter sitt framträdande verkar ingenting kunna övertyga Sigram om att visa någon nåd eller besinning. I krigets spår sveper en mycket dödlig pestepidemi över människornas kvarvarande territorium, och försvagar ytterligare deras motstånd. Ändå slås de första Sigramska anfallen, anförda av de Sigramska krigsherrarna Nym och Roweye, tillbaka av hårdföra Varjager under drottning Solrind och Xalska soldater under ledning av Hertig Alrik. Kung Jerker dukar under för pesten som den siste av människornas kungar. Ärkemagiker Laranya hittas död, (se krönika), ett förkrossande slag mot den nya Akademin, som kort därpå faller för Sigramska trupper. Det ryktas att Ilythiiriska krigare ska ha varit inblandade. Den enda ljusningen är att en liten grupp Magiker lyckas finna en bot mot pesten i Xal. Därefter skingras de för vinden. Men en av deras skara, ljusalven Tarandir av de Tolv, adopteras av Ljusets ätt, vars regentlängd i och med Heru Yorans död klippts av, och han blir ljusalvernas nye Kung efter att han först på egen begäran har befriats från sina krafter.

Inför hotet om undergång tycks Draktron växa sig stark även bland människorna i Xal. Drakmunkar börjar synas i större antal, och hävdar att deras tro har uråldriga traditioner. Av okänd anledning genomför Elgarin en serie anfall i norra Xal. Överlevande människor talar om döda män som gått igen och vänt sig mot sina forna vänner. Dessa anfall påskyndar endast det oundvikliga. Under sommaren sker en massiv landstigning längs de Gaulska kusterna. (Se Krönika) Sigram sätter in sin fulla invasionsarmé, och den Gaulska taktiken att slå snabbt och försvinna fortare faller under de överväldigande Sigramska styrkorna. Få Gauler tar sig levande till Xal, den enda kvarvarande människokontrollerade provinsen. General Nym Sigram mördas. (Se Krönika)

+607 år: (År 2006 off. Lajven “Kaveldun 1½” och “Kaveldun 2″)

De få kvarvarande människobyarna i Xal möter en efter en sin undergång i rök och blod. Inget försvar att tala om kan längre uppbådas, och spridda skaror av överlevande flyr undan den framryckande anfallsvågen, in mot den sista plats som Hertig Alrik försvarar. Ingen undsättning tycks vara i sikte, och rykten går om att Drottningen tagits till fånga. Människorna förbereder sig för sin sista strid när Sigrams förtrupper närmar sig, och när de ber om ett mirakel är det lika många som ber till den nye Drakguden som till Gudinnan. Men det är en annan gudom som uppenbarar sig i sista stund.

Inför det avgörande slaget har Sigrams härskare Mhoram rest till fronten med Ärkemagiker Arael vid sin sida. Elgarin sänder en diplomatisk delegation ledd av Imla av Emrins klan för att på Ar-Heru Daryons order förhandla fram en vapenvila innan människorna på fastlandet utrotas. Det är oklart vad Daryons motiv för att ta människornas parti är, men samtidigt har Elgarin gått till anfall mot de uttunnade Sigramska trupperna på södra Talanta och återtagit hela sin ö. Varjagerna lyckas frita Drottning Solrind från Ilythiiriska hyrsvärd utan att man lyckas ta reda på vem deras uppdragsgivare var, och tillsammans med Hertig Alrik möter hon mörkeralviska parterna i en laddad förhandling där Elgarin föreslår att Sigram skonar människornas liv mot att de överlevande inordnar sig under Elgarinsk överhöghet på Talanta. Men ingendera parten kan lita på någon annan, och mötet är resultatlöst.

Den sista natten, när människorna väntar på Sigrams anfall, och de flesta har intalat sig själva att de inte längre räds döden, kommer L’loth. I sällskap av en grupp svarta dyrkare och väktare talar Ilythiiris spindelgudinna och kräver att fred skall beseglas på Magisk väg. Ett av två instrument för detta, ett svart svärd, överlämnar hon i händerna på en förvånad soldat, som visar sig vara en Lebannonättling. Det andra svärdet, det vita, visar sig vara i Araels ägo. Av skäl som historien ej förtäljer kräver Arael med stark övertygelse att svärden korsas så att deras inneboende krafter kan tvinga fram fred. Han avslöjar dock att svärden smiddes av honom själv och La, som för övrigt är hans bror, vid tiden för den första Akademins grundande, efter att Fördraget skrevs. Svärdens öde fullbordas. De korsas, och strax därefter lyses himlen upp av ett väldigt norrsken som får alla de närvarande att förundras över krafterna som släppts lös. Fred infinner sig i sista stund. Men ingen förstår riktigt varför Ilythiiris gudinna önskade detta. Och inte heller varför Sigrams Ärkemagiker så oväntat medverkade till att skapa detta skydd för människorna.

Strax därefter händer det sig att Grå Strändernas ätt oväntat utför en samordnad attack mot alla större Elgarinska hamnstäder. Såväl skepp som varv och hamnar bränns, och Elgarin kan bara spekulera i om detta rörde sig om en sorts hämnd för de omständigheter som rådde vid tiden för Grå Strändernas flykt. Ar-Heru Daryon meddelas dödad på fastlandet av okända gärningsmän. Heru Môrfaron av Ay Nihallas klan, som låg bakom det framgångsrika återerövrandet av södra Talanta, väljs till ny Ar-Heru. Elgarin sluter sig inne på sin återvunna men svårt sargade ö.

Ljusalverna överger Morea efter c:a 400 års kolonisation, och seglar på tusentals skepp iväg över havet österut för att inte höras av igen på mycket länge. Orsaken till detta abrupta handlande är oklar för de andra folken. Sådana triviala omständigheter som mordet på Drottning Nyara och Grå Strändernas anfall på deras kuststäder förefaller inte allvarliga nog för denna flykt. Men faktum kvarstår. Ljusalverna är borta.

Den Magiska freden ebbar ut efter en månad. Sigram blåser bort de sista resterna av mänskligt motstånd och förföljer de sista överlevande, som tar sin sista tillflykt till de mänskliga Drakmunkarnas kloster i Xals nordliga berg, som gränsar till Vinterbergen. Dessa munkar har hittills varit utomstående i konflikten, men Sigram avser inte att respektera en sådan sak så här nära målet. Ibland munkarna finns dock ett litet flickebarn av till synes ljusalvisk härkomst vid namn Alva, och det är uppenbart för de mänskliga flyktingarna att hon vördas högt av munkarna. Så kommer även L’loth till klostret, och kallar Alva sin syster. Tillsammans talar de två gudasystrarna, som man senare har förstått är de osannolika tvillingsystrarna till Draken och Gudinnan, (via Laranyas kropp), och de förkunnar för Sigram att de förbjuder dem att skända klostret, i Drakens namn. Sigrams Dracano, (överstepräst), förstår att ta dem på allvar, och kräver att Mhoram förklarar invasionen fullbordad och avslutad. Mhoram följer rådet. Sigram har erövrat hela fastlandet och står ohotade i Elaria. Människorna klarar sig från fullständig utrotning med en hårsmån. Ingenting finns kvar av deras tidigare högt stående civilisation.

Här slutar avsnittet om människornas era. Efter detta spolades kampanjen fram 199 år, och vad som hände under den tiden, och under de lajv som sedan följde, kan man läsa om i nästa avsnitt: mörkeralvernas era.