Natten hade lagt sig tung över det följe av mörkeralver som slagit sig till ro i den lilla dungen, elden var nästintill slocknad och dess flackande sken fick spöklika skuggor att lägga sig över deras härjade och trötta anleten, mörkeralvsdrottningen höjde sin flaska och synade dokumentet framför sig.
Roweye, rådgivaren gav sin drottning en tankfull blick då hon ilsket knycklade ihop dokumentet för att med ett frasande ljud kastade in den i elden.
“Vår folks historia enligt rundöronen” var den enda förklaring som han fick, varpå han eftertänksamt vågade sig på att fråga det som så många i följet undrade över.
“så, hur är den egentligen?” Följet rätade på sig, beredda att lyssna. Många av dom var inte alltför gamla, något hundrade år fyllda kanske. men drottningen hade varit med en längre tid, och var väl skolad i tiden innan hon själv tog till makten över kyparissia och fortsättandet av det 600 år långa kriget mot människorna.
“som ni vet började allting i ett enda stort svek. ett svek vilket människorna fick betala ett dyrt pris för, men även vi. Det fanns den tid då den gudinna många av våra ljusa kusiner tror på, sades vandra genom landet och spred lycka och rikedom till alla släkten, som levde sida vid sida av varandra.
Som bevis på detta tillgavs vi en amulett, en amulett som tecken på att vi tillhörde dem, att vi inte var mer eller mindre annorlunda än någon annan.
Den amuletten blev stulen, givetvis av ett tjuvaktigt rundöra. rundöronen har alltid varit snikna, och det har vi väl fått veta. Det var så katastrofen började, år 5 ek. marcherade vi med en 500 man stark orcharmè mot då styrande konung Joharrans slott och huvudstaden skyros, dock möttes vi inte av det motstånd vi borde ha mött i form av människor, utan i form av ärkemagiker laranya och de tolv alvmagikerna som med en eldbarriär tvingade oss tillbaka.
dock, endast två år senare så dog konung Joharran, barnlös. ungefär i samma stund så valde människorna att flytta resterna av skyros till Jaffra och knektkaptenen Neramir valdes till konung.
Även något suddigt har jag läst mellan raderna ett visst band mellan ärkemagiker Laranya och denne neramir. Hurvida detta är sanning eller inte går ju att spekulera i, och likväl hurvida det i sådana fall kanske kan ha varit något sammband mellan deras kärleksaffär och att han valdes till konung.
för vi vet ju alla att ärkemagiker grym har en vana att ha gott inflytande över människorna, i alla fall i dessa tider som då var. Därefter inleddes det en något fredligare period för människorna, medan vi rustade upp för kommande slag och lät våra trupper vila ut sig för att bli starkare, människorna var dummare än vi trott och fokuserade sig på handel och jordbruk för att få deras land att bli frodigare.
Nåväl, runt år 110 ek. så valde min farfader Arael den ädle, vår högt vördade ärkemagiker att skaffa barn med människokvinnan Sara Av Lebannon, vilket resulterade i min fader halvalven Trikan Sigram, medan människorna hoppades på fred blev det oroligheter bland vårt släkte av denna rasblandning, men Trikan visade sig vara mörkeralv i sin själ och skolade sig till magiker av tredje graden, vilket vi senare fick mycket stor nytta för.
Och vårt folk lugnade sig åter, och accepterade Trikan som den han är, trots sitt halvblod. år 200 ek. i sammband med att jag själv blev född begav sig våra ljusa kusiner ut till Morea, för att bilda sitt konungsrike där och leva isolerade från allt vad som skedde på fastlandet.
i sanning var det fegt utav dem, och därmed fick vi det bekräftat att vi inte för en stund kan lita på dessa rakt igenom, även om de är noblare än människorna i rang, tycks de vara lika falska.
Det finns ett fåtal alver som man faktiskt kan ingå sammarbete med, men det gäller att vara aktsam med vilka man anförtror sig åt då det gäller detta släkte av ljusa kusiner. år 250 ek. valde vi själva att ta över ön Kyparissia och fortsätta vårt styrande därifrån,. som ni själva vet så har vi på kyparissia gått långt efter då vi kom dit, städer ahr byggts upp och träning av olika svartblod har gjorts med ett strålande resultat.
Magiker utbildas efter annorlunda lära än vad de gör på fastlandet, även om magin är densamme.” Så lät hon sig hejdas, och förde flaskan av rödvin till munnen, vinet svalkade gott strupen en natt som denna och snart hade flaskan gått runt hela följet och bröd börjat delas ut, ytterligare några vedträn lades på elden och även om man uppmärksamat drowerna som anslutit sig i mörka kåpor för att lyssna så var det lika självklart som att de själva satt där.
Drottningens blick svepte över dem alla, hennes bröder och systrar. Så för en stund sänktes blicken, och rösten var något låg och inte lika stadig då hon fortsatte “Nu, kommer jag tala om den mörkaste tiden. år 260 ek. då människorna under styre av konung Jaro först av allt deklarerade i ett ensidigt fördrag att ön talanta med dess omnejd och provinser tillhörde dem.
Nu var inte det den största faran, utan vad som sedan komma skulle. Svartfolk och mörkeralver blev brutalt jagade, kvinnor blev våldtagna och skändade.
Det hände till och med att man band fast män för att låta dem se sina familjer bli slaktade som djur framför deras ögon innan de plågade dem till döds.
I samband med att konung jaro sedan dog, så slutade förföljelserna och med åren glömde människorna det dom gjort, men inte vi. Vi glömmer inte, och vi förlåter inte.
Aldrig mer skall en människa kunna hålla sitt grepp runt oss och aldrig mer skall vi tillåta en rundörad konung föra sin talan och bli förstådd och accepterad av oss.
Fram till år 475 var det förhållandevis lugn, vi lät skicka ut mindre trupper för att spionera och lönnmörda, sprida skräck bland byar och detta med ett lyckat resultat.
men så när år 475 väl kom så lät Borun Sigram, frid över hans minne. dräpa ut människornas konung Egarion, som efterträdes av konung Durak, en långväga ättling till knektkapten Neramir och därmed förklarades krig mot oss mörkeralver.
nittio år senare hade vi mobiliserat upp oss till slaget mot Cumarron, det mest kända slaget någonsin 5000 människor mötte vår 1500 man starka armè, tack vare våra orchers styrka och blodslusta så lyckades vi försvaga människoarmen, även om främst Sigram släktet drog stora förluster, mina älskade fäder Borun, Fragith och Yraldon stupade allihopa under samma slag, och fick en krigares begravning.
därefter hände mycket i tät följd, jag fann den magiska amuletten år 591 och åtta år senare valdes jag till drottning av kyparissias folk. Året därpå förrådde min fader trikan människorna och överlät byn Andoria i våra händer, där han fram till nu arbetat under täckmantel som gardeskapten, då han i själva verket under hela den här tiden stått vid vår sida av striderna.
år 601 ek. så valde alverna att bryta sin isolering på Morea och söka sig in mot fastlandet till konung jerkers borg, där valde de att ingå en allians med människorna vilket som ni säkerligen minns rev upp starka känslor hos oss allihopa.
Ytterligare en gång bevisade våra ljusa kusiner att de inte är att lita på. Faktum är, att vi av vårt släkte inte ens var inbjudna, men min sons fader och ytterligare tre mörkeralver tog sig in på borgen och i samma stund dräpte de alvdrottning Nyara, vilket kanske var ett något otaktiskt drag kan tyckas, då de inte ens samrådat med mig om detta.
Men så var fallet och därmed bara att infinna sig i situationen, min sons fader visade sig dock vara ett riktigt avskum och hade svurit trohet till Lord daryon av alla mörkeralver då han egentligen varit bunden att tjäna under mig resten av sitt liv.
Så, givetvis var jag tvungen göra det rätta av saken och dräpa honom i den fredade skogsgläntan, vilket jag ännu inte fått någon kritik för och gudinnans “tjänare” tycks ytterligare en gång ha sett genom fingrarna.
faktum är att de inte verkar alltför trogna sin gudinna som de utger sig att göra, blodspillan är sträbngerligen förbjudit i den gläntan. och en avskuren hals på en förrädare och drottningmördare senare rörde ingen ens en min.
Och sedan, allt det som skett under tiden efter Firimos död har förvisso varit stort med tanke på kriget om Xal och allt som skedde med detta, men faktum är att detta att ingenting av vad som skett under den senaste tiden har berört någon, och allra minst mig själv som det brutala mordet på min unge son, Mörkeralvernas och svartfolkets blivande härskare i så unga dagar.
Mordet tycks återigen magiker, människor och alver ha sett mellan fingrarna på. Inget bud eller ord om att de beklagar sorgen har kommit, men snart så kommer de bli varse om att de borde ha visat mer angagerande än så i min sons död.
Till vår hjälp har vi dessutom våra underjordiska fränder vid vår sida, behandla dem som de bör bli respekterade. Främst så har Eyden Dundannan lärt, och hjälpt oss mycket. ett sammarbete oss emellan är det viktigaste som skett på länge.
Och nu är det dags, någonting har vaknat. Kaos kommer råda inom en snar framtid. Vi kommer vandra i blod, och vårt sinne kommer vara mörkare än någonsin förr.
Därför är det viktigt att vi håller ihop som det folk vi är, ni ska alla få ta ut er hämnd, ni kommer alla få släcka er törst. Många av oss kommer dö, många kommer bli skadade för livet, och alla kommer vi förlora någon som står oss nära.
så ta vara på den tid vi nu har, innan kaos kommer.” Gruppen av mörkeralver sneglade på varandra och nickade lugnt, drottningen hade talat klart och reste sig upp.
Genast, likt en mörk skugga dök Eyden upp vid hennes sida, för att föra henne in i tältet.
vakterna bytte poster och ingen sade ett endaste ljud, ord verkade överflödiga. Kanske hade alla vid det här laget känt något inom sig, kanske kände de redan nu döden flåsandes dem i nacken? Inte ens de två narrarna tycktes ha lust för lustigheter utan lade sig lutade mot ett träd för att få lite vila. Morgonen kröp sakt fram över träden, men mörkret verkade mer påtagligt än någonsin.
