Här följer några personliga redogörelser för händelserna som ledde fram till det krig som blev Fördragets död. Den första är skriven c:a 600 år efter händelserna den beskriver, av överlevande Ärkemagiker Laranya några år före hennes död.
“Det Enda Landet finns inte längre, krig och mord har slitit sönder detta väldiga rike i små länder, som var för sig saknar den styrka som förr fanns i detta fredliga rike. Men detta ska inte bli en klagosång, för sådana är de enda folket sjunger i dessa orons tider, jag skall försöka att efter bästa förmåga skriva om Det Enda Landet, som jag minns det.
Under de år som föregick den stora katastrofen, regerade Konung Joharran av Lebannonklanen Det Enda Landet. Han var en stor och ädel härskare, född ur en klan som med stor visdom regerat de sista niohundra åren. Det Enda Landet var rikt och lyckligt, ur Lebannonklanen föddes även stora magiker och härförare som med glädje tjänade sitt land och Gudinnan. I klanen fanns såväl högalver som mörkeralver genom ingifte, det är för övrigt därför som det fortfarande även i dessa tider finns mörkeralver som hävdar sin rätt till tronen. Under Lebannonklanens långa regim rådde fred i landet.
Svartfolk och människor levde i sämja och ljusalverna befolkade Det Enda Landets väldiga skogar i för alver stora skaror.
Konung Joharrans knektar uppehöll ordningen i riket, de var ädla och trofasta tjänare till Gudinnan. Den rättskipande makten låg hos magikerna och konungen var en väl sedd gäst vid Akademien för de vilda Krafterna som den kallades litet mer högtidligt. I vardagstal var det Magikernas Krets eller Kretsen. De vilda krafterna är magin, något som helt fallit i glömska nu då människor med sin korta historieskrivning regerar vår värld. De tror att de kan bemästra den vilda magin genom att förneka dess existens, som om man skulle kunna bortse från att vinden blåser! Nåväl, jag märker att jag ideligen och enträget strävar bort från mitt syfte, jag måste samla mina tankar för att nedteckna historien. Månne det är den sorg mitt hjärta känner som gör att jag är så odiciplinerad?
Då jag kom till akademien var jag blott ett barn, tagen från min ädla fru moder i tidig ålder för att bli fostrad i den vilda magin. Så jag växte upp med Det Enda Landets välbefinnande som mitt livs mål och mening, föga anade jag då hur det skulle gå. Då jag var nitton år gammal skakades riket av en skandal av stora mått, någon hade stulit Den Magiska amuletten av mörkeralverna. Denna Amulett äger ingen magi i sig själv, men den var en symbol för det skydd och den fred som skulle råda mellan svartfolk och människor i Det enda Landet.
Jag glömmer aldrig den delegation som kom till Akademien för att klaga till min mäster La Den Ädle som var Rättsmästare och Ärkemagiker. Detta var innan jag blivit vigd till magiker ännu, jag var blott en häxa med stora krafter och såg på deras aura på långt håll vilken vrede som dvaldes i deras hjärtan. Detta skedde på våren, just då solen kommit åter efter sin vintervila för att gjuta nytt liv i skog och mark. I täten för denna grupp av mörkeralver gick Arael den Ädle. Arael var jämte min fader och mäster La den Ädle magikerakademins grundare. De berättade att de direkt efter stölden upptäckts kontaktat hans majestät konung Joharran som lovat att med all kraft söka efter Den Magiska amuletten, men att de ännu inte, trots övermäktiga ansträngningar lyckats finna tjuven och ställa honom inför rätta. Nu ville de ha Rättsmästarens tillåtelse att använda magi för att söka uppspåra den skyldige, en begäran som var obligatorisk om man ville använda magi för att skydda eller gynna sitt eget folk. Efter en kort stunds samtal gick de sin väg, med Rättsmästarens tillåtelse att använda magin.
Vid försommarfesten hände två saker som avgjorde mitt liv. Det ena var att de funnit tjuven som visade sig vara en människa vilken dessutom sökt och blivit beviljad asyl vid Konungens hov. Detta var skandal, krigsförklaringen från svartfolket kom direkt och utan tvekan. Akademien var i upplösning, plötsligt tog raslojaliteter över de annars så nyktra lägre magikernas tankar och de skingrades och bara de som blivit invigda till magiker fanns kvar. I all hast invigdes jag till magiker och strax därefter blossade inbördeskriget upp med full kraft. Magiker stred vid sina rasers sida, det var våld och förödelse överallt och lidandena på bägge sidor var fruktansvärda. De enda som inte deltog i striderna var Konungens Knektar som beskyddade det Kungliga slottet och de Ärkemagiker och Magiker som höll fast vid sin ed att inte ta till strid eftersom detta inte tjänade Gudinnan. Hela sommaren och hösten rasade striderna och kriget kom allt närmare oss magiker. Vid midvinterblotet invigdes jag till Ärkemagiker och fick även rätt att ta till strid om det var det som krävdes för att tjäna gudinnan och verka för freden. Sedan lämnade jag akademien och tog min tillflykt till ett närbelaget berg. Därifrån såg jag hur en övermäktig armé av människor beväpnade med hötjugor överföll akademien från ena sidan och från den andra sidan kom det en lika stor armé av orcher. Slakten var total. Detta var den stora katastrofen. Men jag insåg då att detta måste ha varit regisserat av någon som till varje pris ville bryta Gudinnans makt, och för all tid framåt utplåna magikerna. Nu blev det inte så, då jag fått alla mina systrar och bröders minnen då jag invigdes till ärkemagiker. Min tideräkning börjar här, detta var på midvinterns mörkaste dag, det år som sedan följde kallade jag år ett efter Katastrofen. Det var en katastrof, hela det samhälle som vi känner rasade samman den dagen och kaos och anarki utbröt. -
De följande fem åren tillbringade jag djupt inne i skogarna hos mitt folk, som ännu inte berördes av konflikten, jag är alv och mitt födelsenamn var Ra´nya Den Ädla. Min fader hette La den Ädle och min moder var Drottning Nyara av ljuset, den sista alvdrottningen som ledde sitt folk bort från Det Enda Landet för fyrahundra år sedan. Efter fem år i vila hos mitt folk var jag redo att ta upp striden, jag var tvungen att finna Amuletten och den illgärningsman som stulit den. Jag var också tvungen att finna den magiker som iscensatt stölden och ge honom lagens strängaste straff för att återställa balansen. Detta sökande pågår ännu, den magiska amuletten är visserligen återfunnen och i händerna på svartfolket, men den magiker som iscensatt kriget från början, min utvalde fiende har ännu inte visat sig. Länge har jag sökt, i 600 år och den historien är en egen historia…”
Nästa berättelse är ett utdrag ur en längre skrift om mörkeralvisk historia av Lord Daryon av Elgarin, också den skriven en lång tid efter händelserna i fråga.
“Då den magiska amuletten blev stulen spårade vi upp tjuven med hjälp av magi, det var en människa och vi begärde att konung Joharran av Lebannon skulle lämna ut honom till vår rättvisa dom, vilken skulle fällas av magikerakademíen.
Helt i strid mot lagen, så vägrade konungen. Det var här allt gick överstyr. Vårt raseri och vår vrede visste inga gränser. Jag minns det så väl, på den tiden var jag en ung härförare i Borun Sigrams trupper och red tillsammans med Firimo Hísie, och då Arael och Borun Sigram kallade till vapen var vi redo. Striderna blossade upp likt en gräsbrand.
Magiker från alla folken lämnade magikerakademien och slöt upp vid sina folks sida. Orcherna, vår skapelse stred vid vår sida och gjorde oss oövervinnliga.
Tills vi kom till Konung Joharrans huvudstad, Skyros, 7 år efter Magikerakademiens fall. Firimo och jag red vid varandras sida, som vi gjort i varje strid sedan kriget började, trots att han är av lägre ätt än min.
Jag är av Elgarins ätt, den ätt som i alla tider härskat över Talanta. Vid första slaget om Skyros besegrades vi näst intill löjligt enkelt av konungens knektar och Laranya av ljuset och hennes tolv magikerbröder av ljusalvsläktet.
Självklart hade jag hört talas om henne, hennes rykte hade färdats vida omkring trots hennes ungdom och hennes korta tid som ärkemagiker. Att se henne i strid, det var en skrämmande syn, då hon förenade sin magi med de tolv magikernas och sände ut en mur av eld framför våra orchtrupper, det var fler än jag som backade undan inför detta väldiga utbrott av magisk kraft.
Vi trodde då att hon tagit ställning för konung Joharran, men senare visade det sig att hon sökte tjuven, för att återföra amuletten till oss. Inte förrän nu, 600 år senare har jag kommit till den fulla insikten om vad det där slaget egentligen handlade om.
Det var Argos som låg bakom vårt anfall, för medan vi anföll staden tog han sig in hos konung Joharran och dräpte tjuven. Det var så vitt jag vet första, men säkert inte sista gången denne ondskefulle dvärg utnyttjade oss på det viset, för att sopa igen spåren av sin verksamhet. Två år senare var vi tillbaka i Skyros, och denna gång fanns varken alvmagiker eller eldfängda ärkemagiker till stadens försvar, så vi dräpte konung Joharran, den siste härskaren av Lebannonätten och jämnade staden med marken.
Men av amuletten fanns inga spår. Detta är den första faktorn, jag kanske gör Gudinnan orätt som kallar henne för detta, ty hon skulle aldrig mana till krig.
I själva verket handlar det om Argos manipulationer och hans ondska, som påverkade konung Joharran att nonchalera våra rättmätiga krav. “