“Vinnarens förslag, håller inte bara en hög litterär klass, utan också uppslag som kommer att se till att främja kampanjens intrigspel och stämning och skapa bra möjligheter till spel på de sideffekter de kommer att ge, förutom att de skildrar de berörda karaktärerna på ett rättvist och trevligt sätt. Därför har vi utsett Vidar Ersare i rollen av Roweye till vinnare i skrivartävlingen.” Juryn för skrivartävlingen
“Ibland finns det vissa saker som bara måste göras, saker som man inte kan undvika hur fel de än må vara. Att dräpa ut en smutsig parasiterande ras som människorna är inte en sådan sak, detta är något en mörkeralv som Roveye gör med lätt hjärta. Men det som krävs för att lyckas med detta mål, det är ibland svårare. Roveyes tankar kretsade ofta runt detta nuförtiden. Hans egen ras var det han ville bevara men ändock så fick han offra några för det högre syftet, så hade säkerligen hans älskade drottning gjort före honom. Skogen låg kall och tyst runt omkring honom, på vardera sidan om honom stod en beväpnad vakt, bister i uppsynen men lojaliteten sken i deras blickar. Framför honom lutad emot ett träd satt en mörkeralv, han var blekare i ansiktet än deras folk i vanliga fall var. Händerna var bakbundna bakom trädstammen och på huk vid trädets ena sida stod en av Roveyes mer tränade tjänare. Den hopsjunkne skakade våldsamt och sneglade med förskräckt uppsyn på det öppna sår som prydde hans överarmar och sakta men säkert tömde honom på blod. Roveye såg på honom med neutral uppsyn, som om han talade till en diplomat som han just givit ett krossande argument.
”Såja kapten.” Sade han och mörkeralven såg långsamt upp på honom, skräcken fyllde hans blick. Roveye såg på honom några sekunder innan han fortsatte.”Berätta hur Nym posterar sina livvakter.” Med ett svagt leende nickade han emot såren på kaptenens armar.”Då kanske vi kan se till att du får ha kvar åtminstone något av ditt blod.”Mannen stirrade på honom och fick något trotsigt i blicken, så spottade kaptenen vid krigsherrens fötter. Roveye suckade otåligt och sjönk ned på huk framför mörkeralven, en dolk blixtrade till och fler sår öppnades i långsam takt. Kaptenen skrek av smärta. Roveyes ögon borrade sig in i honom.”Berätta…”
Kanske njöt han av det han gjorde, kanske inte. När kaptenen väl berättade det de ville veta, med viss hjälp av Roveyes tjänare som var bra mer sofistikerad i övertalning än krigsherren själv, så log Roveye i alla fall emot honom, suckade lätt och begravde dolkens egg i mannens bröst. Kaptenen drog efter andan en sista gång och sjönk sedan ihop på sidan. Roveye reste sig upp och nickade ut sin tjänare att göra sig av med kroppen. Han visste tillräckligt. Stegen tog honom därifrån, en snabb order skickade hans mannar springandes mot de platser som kaptenen avslöjat. Snart skulle skogen vara befläckad av mer mörkeralvsblod. Roveye suckade och skakade på huvudet, det var tvunget att göras. Och förhandlingarna var ett ypperligt tillfälle.
Mörkret sänkte sig över skogen och det mörka tältet som mötet skulle äga rum i såg ut som en hotfull lejonkula där det stod i en glänta mitt ute i Xals skogar. Vakter stod utposterade runt om det både Nyms och hans egna. Roveyes vakter hade sina order, de följde honom med blicken där han gick, de svarta stövlarna slog taktfast emot marken. Han såg tillbaka på sina soldater och såg deras lydnad, deras lojalitet. Länge hade kriget pågått nu, i början hade hans stöd varit måttligt. Med tiden hade det vuxit sig starkt och nu hade han många lojala anhängare. Långt hade han nått i sitt mål om att utrota mänskligheten men det fanns ett problem, Nym samarbetade inte tillräckligt. Den lätta brynjan han alltid bar gav ifrån sig ett melodiskt klingande där han gick. Månljuset sken snart över hans bleka hy och han knäppte händerna bakom ryggen. Så var han framme vid tältet och en vakt drog undan tältduken, Roveye steg in. Därinne satt Nym, på en stol på andra sidan av ett bord. På bordet stod en bägare och två glas. Roveye kunde se att Nym redan tagit för sig av det.
”Nym, min vän.” Sade han med hög och tillsynes glad röst då han steg in, slog ut med armarna i en välkomnande gest. I bakgrunden kunde den som visste vad han lyssnade efter höra det svaga ljuden, ringbrynjor som rasslade och halsar som gurglade då Roveyes livvakt simultant skar strupen av Nyms soldater. Hans rival tycktes dock inte ha märkt något utan såg endast bistert på honom, Roveye slog sig ned på en stol mitt emot.
Samtalet pågick länge och väl, först talade de bara om vanliga spörsmål krigsherrar emellan. Roveye kunde höra sin egen mun gå i artig men bestämd ton om olika villkor och beslut, dock så var hans tankar på annat håll. Blicken gick runt i tältet medan han pratade, det var tomt på inredning, det enda som var där var de två stolarna och bordet som stod på en vacker rödsvart matta som täckte den kyliga marken. Han böjde sig fram emot vinbägaren och hällde upp till sig själv, då han slutat hälla och ställde tillbaka den så såg han till att doppa fingertopparna i drycken och det fräste till svagt då något löstes upp ifrån hans fingrar och blandades med vinet i bägaren. Han tog sin bägare med den andra handen och förde den till munnen, drack. Nym lutade sig snart fram och fyllde sin bägare. Roveye gav honom ett ögonkast över silverbägarens kant och han kunde inte låta bli att le svagt. Nym höjde strax blicken och reste sig hastigt, blicken fäst på sin rival. Roveye kunde se hur hans hals ryckte till i små kväljande rörelser.
”Vakter.” Ropade Nym med hes röst och började så fumla efter sin dolk, inga vakter kom.
Roveyes ögon vilade på rivalen och nu log han sorgset.”Jag är ledsen, men det var nödvändigt.” Sade han enkelt och tog ännu en klunk ur bägaren. Nyms läppar var fläckade av det förgiftade vinet. Tänk vad blod och vin kunde flyta samman, om det varit en dolk som stuckits i mörkeralven bröst så hade det där varit blod. Nu var det vin och effekten skulle bli densamma. Innan krigsherren han dra sitt vapen och anfalla så kollapsade han. Roveye reste sig och gick fram till sin rival. Nyms kropp ryckte i våldsamma kramper och ett gurglande läte kom ur hans strupe, huden började bli svagt lilafärgad och ögonen stod ut ur sina hålor. Munnen öppnades och kväljande läten hördes, våldsamma spasmer skakade rytmiskt hans kropp. Roveye såg på med huvudet på sned då rivalens inre organ trycktes ut ur munnen, att en varelse kan spy ut sina egna inälvor var fascinerande, giftet hade varit starkare än han trott. Den döende mörkeralvens kropp böjdes kraftigt bakåt av muskelspänningarna och armarna skakade. Så hördes en kraftig smäll då kroppens egna muskler bröt av ryggraden, kroppen blev slapp. Så var Nym af sigram död. Länge stod Roveye och såg på sin döda rival. Ibland finns det vissa saker som måste göras, detta var en av dem. Utan ett ord så vände han på klacken och försvann ut ur tältet.”
