Det enda som hördes i gläntan var klingandet av stål mot stål, ett sakta raspande från någon som vässade sin dolk.
Rasp, Rasp. Ett skärande ljud
Sire muttrade för sig själv över sin klumpighet. Dom där satans Sigram var sådana svin att dolken inte gick att få ren från deras blod. Henne blod sjöng när hon tänkte på sammandrabbningen….
Dom hade kommit ut ur skuggorna som hämnande spöken, man kunde nästan höra jubelropen från hennes döda systrar och bröder. Nardil var den första som nått fram till de intet ont anande vakterna. Ett snitt med kniven och han föll till marken, den dumme saten hann aldrig se sin baneman. Näste man att få spilla blod hade varit Geir, han gjorde det med ett leende på läpparna efter Geir kom Eyra fram ur skuggorna. Kvinnan drog en välanvänd dolk ur dess skida och drev den genom halsen på en ovetande vakt. Sire kunde se hur Eyra och Geir ledde människorna mot vagnarna med förnödenheter. Sire gratulerade dem tyst för sig själv för den lyckade anfallet.
Sedan var det hennes tur, Sigram hunden hann aldrig reagera. Alla vaktposter var eliminerade och bortom träden fanns det 60 sovande kräk som behövde befrias från jordelivet.
Spanarna smög sig tyst mot de sovande högarna, det dröjde inte länge förens marken var fläckad med Sigrams usla blod. Niva smög sig mot tälten där officerarna snarkade ljudligt. Vaktposten utanför öppningen föll till marken utan vidare bravur och Niva försvann in i tältet med blottade tänder. Sire följde efter i hennes spår hoppfull att den dom verkligen vill ha tag på skulle sova i desa tält.
Men inget spår av ärke- idioten själv, Moram, han hon egentligen ville konfrontera. Men för varje Sigram död så blev hon ett uns lyckligare.
Just som Sire trodde att dom faktiskt skulle lyckats ta sig från platsen utan att en enda av Sigram kräken skulle vakna hörde hon ett horn skallra från andra änden av lägret. Sire svor en ed som skulle ha hudflått en sjöman så drog hon sina dolkar och begav sig av för att dansa med resterande trupperna av Sigram packet.
Högarna med sovande Sigram soldater kom snabbt på fötter som i en röd dimma kände Sire hur Nardil rörde sig emot henne från andra änden av lägret. Människorna som befunnit sig vid trossen ringade effektivt in den enda möjliga flytvägen för Sigrams soldater. Sire mötte första mörkeralven som kom emot henne med ett vrål hon dansade undan och stack den ena dolken i hans rygg. Grå ulvanrna plöjde väldigt effektivt och målmedvetet genom leden av Sigrammare. Det skedde skoningslöst och utan undantag
Eyra stred mot en Sigramare svärd mot svärd. Sire skyndade i hennes riktning. Så kunde sire se Sigram kräket tappa sitt svärd och snubbla till Eyra separerade snabbt hans huvud från hans axlar.
När kandidaterna från knekakademin och alvspanarna med grå ulvarna möttes i mitten av lägret fanns det inte en enda Sigram som andades kvar i lägret.
Det sista hon såg innan dom begav sig av var en glänta full av döda alver. Sire försökte skaka av sig känslan av att den scenen var obehagligt lik Alta Nurtale. Dom jävlarna fick vad dom förtjänade! Det måste hon tro..
Det hade nu gått en dag sedan sammandrabbningen. På Tarndirs begäran följde Nardil med till Morea med knektarna för att se till att dom blev skolade ordentligt, eyra och Geir följde med dit för att se till att allt flöt smidigt.. Sire och Niva fick i uppdrag att stanna kvar på fastlandet så dom skulle ha ett par öron och ögon som lätt kunde komma i kontakt med Morea.
Det smärtade Sire att måsta lämna sin syster än en gång, hon saknade tiden då dom kunde ta för givet att alltid resa tillsammans.
Sire hade inte fått någon speciell destination av Tarandir, hon skulle vandra. Han hade bara sagt att hon skulle veta vart hon skulle.
Sire vandrade norrut från den riktning som Balder och rebellerna begett sig. När hon kom fram till en glänta satte hon sig ned med sin kniv för att rengöra den
Rasp, rasp, ett skärade ljud…
Så föll slipstenen till marken Sire snurrade runt med dolken i högsta hugg beredd att möta döden med blodet dunkande i öronen, redo för sammandrabbning.. det som mötte henne var .. en Hapu???
Hon sänkte dolken och undrade kort vad den lilla rackaren gjorde där. Så såg hon blodet på dess händer och de guldfärgade tårarna som runnit nedför dess kinder.
Den lilla tittade på Sire med ögon fyllda av sorg, guldtårarna rann nedför dess vita fluffiga ansikte. Så lyfte den armen och pekade in mot skogen.
Sire kände genast igen känslan. Hoppet svämmade up i henne. Hon lever! Laranya Lever!
Hon sprang i den riktningen den lilla hade pekat. Synen som mötte henne skulle aldrig lämna henne.
Där låg hon, Larana av ljuset, gudinnan personifierad, slagen, skitig och så nära döden som hon någonsin sett en varelse som fortfarande andades.
Sire sprang fram till alvinnan som hon känt, vördat och betraktat som sin ledare hela sitt liv, en av de få hon värdesatt lika mycket som sin syster.
- Larnya, hör du mig, viskade Sire med gråten i halsen, nicka bara om du kan höra mig. Häxans haka och kinder var täckta i torkat blod, en tragisk vittnesbörd om vilka hemskheter som drabbat den så stolta alven. Sire ville så desperat att det inte skulle vara sant det hon sett att de där satans drowerna utsätte henne för, hon ville att Laranya skulle tala till henne. Men Sire visste att utan tunga skulle det bli svårt för henne.
- Laranya, öppna ögonen.
Sire tog häxans hand och tryckte den, hon kunde fortfarande känna livsgnistan i sin gamla vän. Så kände hon något, som att någon strök med fingrarna efter hennes tinning och något som visslade en gammal alvisk sång som hennes farbror sjungit för henne inuti henens huvud.
*Ahh, ett känt ansikte, så som jag har saknat välkända ansikten, rösten som tillhörde Lanryana var svag men Sire kunde höra henne i sitt huvud*
* Laranya jag måste få dig till en helare orkar du resa? *
* Barn, suckade rösten, jag ska dö. Från den stunden jag överlämnade mig i Elandihr och nathiyrs nåd var jag död*
* prata inte strunt gamla kvinna, du överlever det här också, kämpa nu…*
* tyst med dig nu, sluta babbla så jag kan få sluta mina dagar med några minnesvärda ord. Hälsa Tarandir att jag är stolt över honom och vet att jag dör efter mitt val och ingen annans!*
Rösten som lät så trött men ändå levande fortsatte prata till Sire ett tag till.
Sire kramade hennes hand, en hand som alltid varit stark en klippa i stormen var nu kall och bräcklig
Sire lyssnade till sin vän, lyssnade även när rösten slutat prata. Hon lyssnade på rosslande andetag efter rosslande andetag livrädd för det inte skulle komma ett till. Så fladdrade laranyas ögonlock till och Sire kunde se in i sin väns ögon en sista gång.
Gnistan flammade till för att sedan dö ut….
Sire lämnade Laryanas kropp i hapuns vård säker på att den lille kunde ge Laranya en värdig dödsbädd.
Sires ögon var torra när hon tittade på sin vän och ledare en sista gång, i handen höll hon den blå delfinen i ett fast grepp.
Sires ögon var fortfarande torra när hon vände sig om och satte kurs mot skogsgläntan med den blå delfinen dold i hennes knutna näve…..
Följande skrivare har medverkat i Kampanjen med denna text;
Josefin Boman, Sire Alvspanare tom Kaveldun, därefter Grima, spejare vid knektakademin
