Trollpack - Bodens förening för levande rollspel

Sire visste inte vad det var som drog henne mot Gaul, men det kändes brådskande. När Sire började närma sig gauls gränser när solen började gå ned för sjunde gången sedan hon lämnat gläntan så kände hon en konstig närvaro i luften och smög sig vidare genom landskapet som nu var lite väl gles för hennes smak. Sire hade alltid tagit sig in i Gaul (när hon inte ville störa Solrind med sin närvaro) genom att korsa Sinda tie[1]sundet. Redan innan Sire kommit dit förstod hon vad som låg i lur för henne och alla andra som skulle försöka korsa gränsen till Gaul. Väl dolda av skuggor och träd stod vaktposter utplacerade. Men inte som man hade väntat sig var de främlingsfientliga Varjagerna som stod på vakt utan mörkeralviska spanare. Hon smög sig förbi vaktposterna. När hon kom ut i öppnare landskap så märkte hon att stora bollar med lättantändligt material stod utplacerade med jämna mellan rum så långt hon kunde se, vilket säkert var någon kilometer. Dom skulle man kunna starta ett mäktigt bål med tänkte hon och rörde fingrarna över det torra gräset.

Det var natt innan Sire lyckats smyga sig fram till Sinda tie hon la märke till några väl dolda skepp i viken, Grå strändernas skepp. Sire skakade bara på huvudet, hon visste att Tarandir litade på dem men hon hade sina onda aningar om dessa sjöfarare som gjorde allt för pengar. Efter att ha tagit sig en aning närmare Sinda tie såg hon hur många små lägereldar brann över hela stranden, det såg ut som ett läger på uppskattningsvis 10000 soldater. Hon svor tyst för sig själv.
- Så nu har kriget spritt sig även till varjagernas stäpper. Tänkte Sire tyst för sig själv och kände en våg av trötthet rulla över henne. Hon skakade av sig känslan.

Ingen av de vakna Sigrammarna på stranden förväntade sig att skuggan som smög sig genom lägret skulle kunna vara någon som inte hörde dit. Alldeles för självsäkra på att deras attack mot gaulhalvön inte skulle upptäckas förens dom kom upp i ryggen på människorna. Sire satt ett litet tag i utkanten av en av eldarna och lyssnade på vakternas skratt och historier, hårda ord mot varandra, dom oundvikliga klapparna på ryggen, ännu mer skratt och deras förhoppningar om krigets utgång. Det lät precis som vilket läger som helst. Av soldaternas babblande kunde Sire urskölja att det var två styrkor som gick iland på Gaul i början av sommaren. 100 000 hade seglat mot halvönssödra delar från två olika håll och mötts i mitten av gränsen, vilket gjorde det omöjligt för Varjagerna att ta sig ut (det verkade inte som om de brydde sig lika mycket om vad som kom in). Den andra större och mer iögonfallande styrkan hade anfallit från den norra delen av halvön där också det flesta varjagerna hade haft sina får på bete. Precis som alverna hade förväntat sig hade Varjagerna tagit merparten av sina krigare för att möta hotet från norr och skickat sina får och icke vapenföra medborgare söderut med en mindre eskort (eftersom Sire kände varjagerna tänkte hon att dom måste ha fått en chock när dom upptäckt att så gott som alla från fem år bär vapen i Gaul) för att dels skicka bud till fronten och dels för att sätta sig i säkerhet. Där hade dom stött på en annan arme, så gott som alla som kommit söderöver hade slaktats av mörkeralvernas svärd eller bränts ihjäl i en eld som rasat bakom dem.

Sjöfararna hade bistått trupperna i norr för att fylla ut leden. Grå stränderna hade dock inte landsatt resterande av sina trupper i den södra delen av halvön, dom hade stannat på skeppen för att patrullera kusten runt om hela gaulhalvön. Sire räknade snabbt ut att det måste röra sig om hela Grå strändernas flotta! Exakt hur många av hennes kusiner som landstigit fick hon inte reda på men med tanke på att den lilla styrkan rörde sig om 100 000 man utspridda över gauls hela södra gräns måste den styrkan i norr vara mint dubbelt så stor.
Sire fick dock veta att en del av Varjagerna hade överlevt och flytt norröver igen för att bistå sina landsmän med folk och information
Istället för att dela upp sina trupper hade varjagerna fokuserat all sin energi på anfallet i norr. Väl medvetna om att mörkeralverna inte kunde lämna gränsen ifall någon skulle ta sig över och varna någon så människorna skulle få reda på att mörkeralverna planerade att komma upp i ryggen på dem.
Det lät nästan som en slump att någon kommit att tänka på att hela landskapet i stort sett bestod av torrt gräs. Så mörkeralverna brände allt som kom i deras väg (så länge vindförhållandena var rätt så att elden inte vände) och höll sig själva nära vatten uti fall att fienden skulle använda samma metod tillbaka.

Sire hade vandrat genom Varjagernas landskap förr, det var ett ogästvänligt landskap för det otränade ögat. Dom flesta tittade ut över vidderna och såg inget annat än öppna obrukbara marker utan vare sig värde eller bördighet. För någon som vuxit upp i detta vida landskap så var det paradiset. Ett öppet fält att spränga fram på ryggen av en häst. Vinden som ylar i öronen och solen som värmer ryggen. Sire såg ett landskap som gav henne en utmaning, försök gömma dig här.
Men hon mindes även andra tider, för mycket länge sedan. Sire blundade och hennes tankar tog henne till en tid före hennes första båge. Världen hade fortfarande tett sig stor i barnets ögon. Lukten av hästar hade lockat dem dragit i dem tills Morbrodern inte kunnat stå emot dem längre. De var i hästarnas land. Sire log när hon tänkte på den där första gången som hon suttit på en hästs rygg, styrkan under henne och samspelet dem emellan. Vinden i ansiktet och friheten i att störta fram över slätten.
Nu var allt bränt. Det knastrade under hennes fötter när hon rörde sig över landskapet.
Hon rörde sig endast nattetid för att undvika fiendens ögon.
Hon behövde inte gå mer än en natt innan hon nådde det första slagfältet. Brända kroppar låg lite varstans. Allt eftersom som Sire studerade fältet förstod hon taktiken som används av hennes mörka kusiner. Hon kunde inte annat än bli lite imponerad av deras uppfinningsrikedom.
Vad som verkade ha hänt var att varjagerna som flytt söderut samlats i en stor trupp kanske i hopp om att stort antal skulle vara en säkerhet, likt deras älskade får hade varjagerna blivit vallade in i en fålla. En hage gjord av eld. Kusinerna hade antänt en brand runt hela ekipaget. Förmodligen hade människorna hållits sysselsatta med annat, troligtvis med hjälp av väldigt många pilar. Sedan var det bara att vänta på att elden skulle ta sig.
Sire Stirrade på högarna med människor som bara blev större och större. Så lämnade natten sin skyddande hand över henne och hon var tvungen att söka skydd. Hela dagen satt hon still bland de döda och tänkte. Skulle hon försöka ta sig tillbaka och föra informationen vidare till Tarandir så som den var nu eller skulle hon bege sig längre norrut för att försöka ta reda på om Varjagerna överhuvudtaget existerade längre?

Hon försökte sända en tanke till Nardil men kände att det var omöjligt att kommunicera över havet. Hon tittade sig omkring och hennes ögon föll på en relativt stor hög med kroppar. Bland allt det brända oigenkännliga köttet kunde hon urskilja en liten arm med en hand som hade fem små fingrar. Allt kött var rött och sprucket. Som om någon försökt grilla den. Handen var lätt knuten, som om barnet hytt med näven och skrikit ut sitt trots ända in i slutet. Vilket passande slut för en av Varjagerna, tänkte hon och fortsatte.

Hon rörde sig om natten likt en skugga som skydde solens ljus, det enda tecknet på att det en gång funnits liv i detta landskap var teckna på död och förstörelse. Överallt fann hon slagfält, ibland var där majoriteten mörker kusiner men oftast var det Varjagernas lik som prydde marken. Det som berörde Sire mest var att se alla brända hästkroppar. Överallt där varjagerna dräpts fanns också deras trogna följeslagare och vänner. Där krigarna stupade gick också deras hästar under.

Det skulle dröja många dagar och många mil innan Sire såg något tecken på att det vandrade omkring två arméer idet vidsträckta landskapet.

Sire hade lämnat inlandet och begett sig ut mot kusten i hopp om att stöta på något av skeppen, för att se hur mycket grå stränderna verkade samarbeta med Sigram.

Kusten runt om Gaulhalvön är svårseglad, full av rev och malströmmar. Att patrullera dem måste vara svårt. Skeppens huvudsakliga uppgift verkade vara att gå ute på djupare vatten och endast hindra eventuella skepp som seglade ut eller var på väg in till Gaul.
En natt fick hon syn på tre skepp som närmade sig stranden. Sire smög sig närmare för en närmare titt. Sire gömde sig så nära hon kunde i en formation i marken, mot vinden så deras röster skulle bäras lättare. Skeppen ankrade kanske några 100 meter från land och firade ned fem båtar med tunnor flytande efter som en knotig svans, fulla med vad Sire antog var förnödenheter och vapen. Hon väntade tålmodigt på att båtarna skulle anlända till stranden, det tog lite tid.
Båtarna, som Sire upptäckte även dom var fullastade, la till och grå strandare hoppade ut och började lasta av och dra in tunnorna.
Arbetet pågick under tystnad och leddes av en kvinna som Sire antog var högst rankad.
Allt som all kanske det var 20 grå strandare vid stranden alla väldigt fokuserade på sin uppgift med att lasta av båtarna, dra in tunnorna eller spana ut mot slätterna efter smygande fiender eller kanske allierade.
När uppgiften nästan var färdig såg Sire från sitt gömställe hur marken bredvid en sjöfarare på vakt rörde på sig. Innan Sire hann blinka så uppenbarade sig en styrka på kanske 20 varjager ur sanden mitt bland sjöfararna.
Grå stränderna var för ett ögonblick chockade men återfann snabbt fattningen och plockade snabbt åt sig allehanda tillhyggen eller vapen dom kunde komma åt och mötte anfallet.
Kvinnan verkade väldigt självsäker om sina talanger och hon fick ett förvånat uttryck i ansiktet efter en av varjagerna snittat upp hennes hals utan några som helst krusiduller. De lilla envigen hade gått snabbt och nu var alla alver och människor upptagna med att slåss. Men redan några minuter in i slaget var det uppenbart att varjagerna skulle avgå med segern.
Efter en kort stund var striden över och Sire hörde tystnaden som alltid sprider sig över ett slagfält där liv har spillts. Det är som att döden är det mest högljudda som finns bara därför att den följs av en sådan stillhet.

Så hörde hon skrik som kom från skeppen och såg hur fler små båtar sattes ned i vattnet och fylldes med grå strandare.

Varjagerna tände en fackla som någon haft på sig och viftade frenetiskt med den. Snart kunde hon urskilja ljuden av häst hovar. Båtarna var inte ens halvvägs än. Det var bara 6 varjager som bemästrade hästarna, resten av det ca 25 hästarna var utan ryttare. Medans varjagerna hade väntat på att sina fränder skulle anlända hade 10 st av dom öppnat kistorna och börjat plocka ut vad som fanns i dem och linda maten som fanns inuti dem i några filtar som Sire antog dom hade gömt sig under i sanden. Resten av truppen gick snabbt igenom båtarnas last och la all mat och vapen dom kunde ta med sig på marken. När hästarna anlände packades allt väldigt effektivt in i sadelväskor och på små trekantiga släp gjorda av hud som drogs bakom varje häst. Nu hade båtarna tillrygga lagt halva sträckan in till land. Ryttarna satt upp och begav sig av tillbaka ut i natten norrut. Hon kröp ut från sitt gömställe och begav sig av efter ryttarna i en snabb marsch.

Trots sin snabba språngmarsch hade hon ingen chans att hålla jämna steg med hästarna, men hon kunde i alla fall springa nog fort så spåren inte hann försvinna. Efter att ha spårat hästarna i två dagar hann hon ikapp dem. Det var inte ett stort läger, hon kunde inte höra vare sig bräkande av får eller skirk från spädbarn så hon antog att detta var ett läger fullt med krigare till häst.
Sire gömde sig nära lägret och betraktade de. 100 ryttare, alla utmärglade även hästarna det fanns inga lägereldar ej heller kunde hon känna lukten av matos. Inga små tält och inget skratt. Bara ärrade krigare och deras hästar.
Kanske 20 man stod vakt runt lägret, Sire smög sig så nära hon vågade och undrade vad hon skulle göra näst. Vad skulle tarandir vilja att hon gjorde? Ta reda på var Solrind befann sig och ta reda på vad som händer längre norrut, tänkte hon tyst för sig själv.
Hon hatade sånt här, hon ville inte ge sig in i ett läger fullt av människor som säkerligen skulle sticka kniven i henne första tillfälle bara för att hon hade spetsiga öron.
Sire tog ett djupt andetag och smög väldigt nära, hon hörde hur en del av männen vände på sig i sömnen. En av vakterna kände hon igen som en av Solrinds kurirer, ha var betydligt äldre än hon såg honom sist. Tiden gör sånt mot människor.
Sire antog att han var en nog stadig man för att inte sätta en pil i det första som rörde på sig. Hon styrde sina steg motkuriren, väl dold bland skuggorna. Han vände sig om till höger så hon kröp fram till honom på mage och drog en dolk. Mannen stelnade till när han kände trycket av en knivspets mot sitt inner lår. Han tittade sakta ned och såg Sire sitta på huk framför honom med kniven tryckt mot hans lår. Sire tog sakta bort kniven och reste sig upp så hon stod väldigt nära mannen öga mot öga.
Ingen av den anda vakterna verkade ha upptäckt dem. Sire tittade mannen i ögonen och gjorde en rörelse att han skulle komma med henne. Så vände hon sig om och smög vidare i skuggorna. Hon chansade att kuriren skulle följa efter henne, människor brukade minnas ansiktena på de få alver de möter. Hon smög sig en bit från lägret där hon sett en formation i marken som skulle erbjuda skydd. Hon vände sig om och såg hur kuriren samtalade med en annan man, de böt plats och en annan vakt började väcka de andra. Men kuriren gick i hennes riktning. Natten erbjöd mycket skydd i sitt mörker. När han var 5 meter från stället hon satt ställde hon sig upp och kuriren hoppade till. Han stirrade på Sire i några sekunder sedan satte han sig ned på marken med korslagda ben så Sire gjorde desamma.
- Mitt namn är Sire och jag är glad att du beslöt dig för att komma ut. Från lägret hörde Sire ljuden av människor som drog sina vapen och spände sina bågar.
- Mitt namn är Uma och jag känner igen dig alvspanare. Förra gången vi träffades var för 20 år sedan på mitt första uppdrag när jag fortfarande var en ung man. Så dig minns jag.
- Då hoppas jag att du även minns att jag inte är en mörkeralv och ber dina fränder att inte skjuta mig i ryggen när jag går härifrån. Mannen log och skrattade till .
- Efter allt som har hänt skulle jag förstå dem om de misstrodde allt som inte har runda öron eller fyra ben och hovar.
- Är er drottning, frågade Sire och tittade Uma i ögonen han pressade ihop sina läppar och svarade.
- Senast jag såg henne för 2 veckor sedan var hon trött men vid liv. Om allt vill sig så är det så hon förblir. Uma suckade tungt och Sire kunde se de svarta ringarna under hans ögon och de såriga händerna.
- Var är hon? Frågade Sire men Uma satt tyst
- Dåligt med förnödenheter? Sa hon för att bryta tystnaden.
- De har slaktat och bränt alla våra får och skördar. Vi kommer inte klara oss sommaren ut om vi inte kan skaffa fram mat till vårat folk. Uma såg sorgset ned på sina händer och ett uttryck av vanmakt visade sig över hans ansikte. Han fortsatte.
- Det finns inte ett barn under 10 som överlevt de första två månaderna av kriget. De som inte fallit offer för mörkeralverna stupar för hungersnöden och sjukdomar. Innan mörkeralverna anföll oss hade sommar hostan spridit sig hos stammarna, i vanliga fall är den inte livshotande men nu på grund av att vi inte har nå mat
- Hur många av er finns det kvar?
- Visst vet jag att du är spanare och säkert inte vill oss något ont, men jag vet inte hur mycket jag kan berätta för dig.
- Mörkeralverna kring gränsen är svagast i mitten. De samlar större delen av sina trupper nära vatten i fall ni skulle få för er starta en brand. Så ska ni ta er ut så är det där ni ska försöka. Uma stirrade på henne som om hon berättat att hon mördat hans fru.
- Vi tänker inte fly från vårat eget land och lämna det åt mörkeralverna! Han spottade i marken och såg äcklad ut. Vi har hållit stånd såhär länge mot en överväldigande styrka vi kan hålla ut ännu länge!
- Ni kan inte vinna den här striden. Ni är för få och ni kommer hinna att dö av hunger innan mörkeralverna ens börjar känna av sina förluster. De har hela grå stränderna till sitt förfogande att skeppa in och ut trupper och förnödenheter. Det bästa ni kan göra är att ta era överlevande och fly mot xal. Ni måste bränna ned gräset och all annat som brinner framför er så att de inte kan använda det emot er. Sedan spränger ni fram genom deras led som en samlad klunga innan de förstår vad som hänt. De är så säkra på att ni koncentrerar er på anfallet i norr.
- Hälften av alla som skulle ge sig ut på ett sådant självmordsuppdrag skulle dö redan innan de nådde gränsen. Vårat vidsträckta landskap har blivit vårat fängelse tack vare något som mörkeralverna från havet tagit med sig som gör att man kan se saker på stora avstånd. Vi har inte lyckats få tag på någon sådan än. Men de blir förvarnade långt innan vi kommer i närheten av dem .
- Men ni kommer inte överleva sittandes mellan två arméer som är 5 gånger så stor som eran heller. Visst deras taktik att bränna kommer endast att fungera så länge marken är torr och det finns gräs att bränna. Men vad händer när dom börjar skeppa in hästar? När de kan möta er på lika villkor på hästryggen och inte bara vinna genom att helt enkelt vara fler än er?
- Jag ska framföra era ord till Solrind, men jag tror hon kommer ge er samma svar alvspanare, sa Uma med kall röst.
- Jag skulle föredra att samtala med drottningen själv.
- Varför skulle jag tala om för dig var hon är?

- Jag kommer att hitta henne tillslut det går bara fortare om du talar om det för mig, sa Sire. Så hörde hon hovslag. Det var minst 20 hästar. Hon släppte uma med blicken och tittade till höger. Där närmade sig en stor grupp varjager. Sire kände igen kvinnan som red i täten. Solrind.

- Om du ursäktar mig Uma, sa Sire och vände blicken mot honom, jag skulle vilja tala med eran drottning. Uma såg lite surmulen ut när gruppen närmade sig, som om han trott att Sire skulle ha gett sig av innan de skulle ha anlänt. Hästarna närmade sig och när dom nästan var framme hörde Sire hur ryttarna höll in sina hästar. Drottning Solrind satt på sin häst, hon hade magrat och hennes koger var tomt. Hon hade blodfläckar på kläderna och såg ut att ha åldrat 5 år sedan de sågs senast.
- Aiya! Sa Sire och bugade sig lätt för drottningen som steg av sin häst och gick fram till henne.
- Var hälsad spanare, sa Solrind och vände sin blick mot Uma.
- Du kan återvända till lägret nu Uma.
- Ja, sa han och vände sig om och gick tillbaka.
- Egentligen borde jag inte vara förvånad av att se dig här spanare, det som förvånar mig är hur länge det tog innan ni kom hit.
- Jag har tyvärr inget glädjande besked om trupper från Morea. De vet förmodligen inte ens om vad som hänt här. Det vet förmodligen inte heller människorna bortom eran gräns. Mörkeralverna har varit duktiga på att stänga gränsen. Jag är endast här för att samla information åt min kung, om han sedan väljer att bistå er är det hans sak.
- Men jag säger samma sak till er som jag sa till Uma, stannar ni nå mycket längre så dör ni. Jag vet att alvernas trupper inte kan komma i tid. Vi kan inte ta sjövägen för grå stränderna blockerar den vägen. fastlandet skulle betyda att vi inte skulle vara här förens till vintern. Xal kan inte komma till er undsättning. Ni är ensamma, erat smartaste val skulle vara att överge Gaul och bege er till fronten där ni skulle kunna varna dem om angreppet som kommer upp i deras rygg samt bistå dem med kavalleri.
- Jag ÖVERGER INTE MITT HEM, sa Solrind med hög stämma. Om vi inte kan försvara vårat land från fienden vad gör så saken för nytta? Det är här vi lever, bor och dör.
- Du dömer inte bara ditt eget folk till döden men du var alltså beredd att låta era grannar vara ovetande om hotet som kommer bakifrån? Om jag inte kommit vem skulle då ha kunnat föra bud till resten av erat släkte! Tänk lite längre Solrind, tänk på att ni inte kan slåss på två fronter och vinna. Ni måste enas. Sire pratade lugnt till drottningen men med en arg ton i rösten.
- Jag känner mitt folk, vi lämnar inte Gaul åt sitt öde alvspanare! Jag skulle dock vara dig evigt tacksam om du kan göra det som mina spanare misslyckats med och ta dig över gränsen och varna de andra. Drottningen svepte in sig själv med en aura av kunglighet medans hon talade.
Sire skakade på huvudet och tittade Solrind i ögonen.
- Ge er av härifrån Solrind, dom kommer slakta er. Ni kommer att svälta ihjäl. Solrind vände sig om mot gruppen av ryttare som fortfarande satt på sina hästar.
- Vem som än vill får lämna Gaul och bege sig till Xal. Inget ont ska ägas om dennes mod eller lojalitet. Ingen av ryttarna rörde på sig. Solrind satt upp på sin häst och nickade åt Sire att gå bredvid. De kom fram till lägret och hon ställde samma fråga.
- Även om jag tvingade dem att lämna Gaul skulle dom inte fara Sire, sa Solrind och vände sig emot spanaren. Jag kan inte tvinga dem att inte försvara sitt land. Sire nickade och tänkte att det där med mänsklig stolthet personifierade sig med alla bra och dåliga egenskaper hos varjagerna.
- Hur många av er återstår?
- Ringa 1000 krigare och kanske 900 hästar. Vi må vara få men vi bjuder motstånd, sa Solrind med stolthet i rösten. Bara månskuggansklan sprider sådan förödelse i mörkeralvernas norra läger att de säkert funderar på att överge den posten. Solrind tittade ut över sitt folk och fortsatte. Månskuggans klan, jag sätter mycket av mitt hopp till dom.
Sire betracktade tyst drottningen och sade sedan.
- Jag kan inte säga att jag är överens med ditt beslut Solrind. Men jag respekterar det och ska därför inte tala mer om saken. Är det något annat ni vill jag ska framföra till min kung?