Syn på arbete och slaveri
Hos Sigram är all makt och alla positioner något som förtjänas.
Genom prövningar och genom att utmana de över dig i rang så avancerar du karriärmässigt, antingen inom eller utanför militären. Att stiga i rang på annat sätt är hederlöst. I och med att alla titlar är något man förtjänar så är respekten man bemöter andra med naturlig, och snarare än att gnälla eller vägra vara artig så får man helt enkelt ta och jobba upp sig om man är missnöjd med något. Artigheten sitter i ryggmärgen och det är självklart att bemöta andra Sigram med respekt.
Utmaningar
Rang inom Sigram är något som förtjänas. Och det förtjänas genom en lång rad stegvis avancemang och utmaningar.
Du stiger i rang om du lyckas vinna över din överordnade i en utmaning, oavsett om du arbetar på ett skrädderi eller är en soldat inom armen. Om du vill stiga i rang utmanar du din överordnare. Antingen enas de inblandade om vilken form utmaningen skall ha eller så tar man någon som är över dem båda i rang och låter denna besluta vilken form utmaningen skall ha.
Utmaningen skall vara rättvis och skall antingen bestå av ett test relevant för yrket eller positionen eller av strid till första blodsdroppen om bägge är eniga om detta. På en krog skulle man kunna utmana om vem som får mest dricks en kväll bland de arbetande där. Två skrivare som utmanar varandra skulle kunna få två avskrivingar bedömda av någon opartisk domare, och två taktiska befäl skulle kunna utmana genom schack.
Att förlora en utmaning är ingen skam. Att någon gång förlora händer alla, det är bättre att vara modig och föskaäa och misslyckas än att inte våga. Det enda en förlust innebär är att du helt enkelt får se till att vinna nästa gång. Man hånar aldrig en förlorare och gratulerar bara artigt vinnaren. Högst en gång i månaden sker en utmaning om en post, då det skulle vara svårt att få något gjort annars.
Om flera vill utmana ett någon får dessa göra upp innan om vilka som förtjänar att utmana denna. Det är bara möjligt att utmana någon som är ett steg högre i rang än dig själv. Är någon över i rang missnöjd med någon av sina underordnade eller har någon underordnade missskött sig så kan chefen säga att positionen är öppen för utmaning. Så är din chef missnöjd med dig kan chefen säga att din post är öppen för utmaning.
Att stiga i rang på något annat sätt än utmaningar är hederlöst. Det är en grov förolämpning att antyda att någon inte gjort sig förtjänt av sin post utan mutat sig till den, gått sängvägen, eller favoriseras. Att säga eller antyda något sådant om någon vore att kränka dennes heder.
Respekt
I och med att alla som är högre i rang än dig har förtjänat detta och du ännu inte har nått upp till deras rang är det självklart att visa dem respekt. Att buga och tilltala folk korrekt och ta order av de över dig i rang är naturligt
Att visa dem som är av högre rang än dig respekt är inte att underkasta sig utan bara att erkänna att de just nu står dessa över dig i rang. För du skulle själv vilja ha den respekten när du når den rangen. Så länge du inte utmanar dem och vinner över dem så har du ingen rätt att ifrågasätta dem, men å andra sidan vet du att så fort du är bättre än dina överordnande så kan du snart nog också klättra upp till deras rang. Man har den rang och respekt man hittills hunnit förtjäna inom Sigram och man visar folk den rang och respekt deras position förtjänar.
Avancemang
Efter grundutbildningen på internaten så finns det olika vägar för att klättra i rang, men det finns alltid vägar att antingen nå upp till positionen av minister eller krigsherre. Lämnar man internaten för ett liv på landet strävar man självklart efter att vara den med mest ägor och på så sätt genom att visa att man är den med mest avkastning bli ledare för traktens folk. Den mest blomstrande gården har mest inflytande.
Hamnar du inom något hantverksyrke så strävar du först efter att avancera från lärling till att ta över och leda smedjan, bageriet eller krogen genom att utmana dina överordnade en efter en eller helt enkelt öppna eget och lyckas överträffa dem så. Kommer man nog långt i rang inom antingen lantbruk eller yrkesverksamhet så kan man bli rekryterad för att arbeta för ett ministerium och börja avancera vidare där tills man kan nå posten av Minister.
Om du efter grundutbildningen blir yrkesmilitär sker ungefär detsamma men i detta fall kan du avancera hela vägen till positionen av krigsherre om du så vill.
I grunden ser Sigram sig som stånde över alla andra folk.
Allting jämförs med Sigram, och allt som skiljer dig från sigrams värderingar eller sätt att göra saker är helt enkelt sämre på något vis. Ni vet det rätta sättet och den rätta vägen, och resten är ovärdiga att följa den.
Sigram är herrefolket, det utvalda folket, det starka folket. Resten står under dem, men bemöts på lite olika sätt.
Cuvi
är en grupp mörkeralver som kastades ut en gång från Sigram. Cuvi, som de visst kallar sig, är mörkeralver som vårt rena blod ännu flyter i men som bevisat sig inte vara värdiga att vara en del av vår civilsation. De slängdes ut för att de saknade heder, var illojala och kriminella och inte levde upp till våra ideal. De har befäst sig på flottar i havet där de får leva utan värdighet, ära och stolthet. Cuvi är oönskade, vi ser med blandat förakt och medlidande på hur de förfallit. De är inte välkommna tillbaka, men tolereras. De är och bemöts som slödder, användbart slödder ibland.
Elgarin
härstammar i grunden från Sigram. Men i en punkt i historian valde de att bryta sig ut från oss för att blanda sitt rena blod med människors. Det rena och ädla blod som en gång flödade i deras mörkeralviska ådror har nu förpestats. De är orena, de har beblandat sitt blod med människor och låter sig tjänas av människor. Dessutom dyrkar de fel gud vilket leder till att vi inte alltid kan dra jämt med våra släktingar.
Även om deras blod är förorenat så kvarstår faktum att de tillhör vårat släkte, de är mörkeralver och därför visar vi respekt från en mörkeralv till en annan. Den senaste tidens händelser har lett till att det nu är fred mellan oss, men det betyder inte att vi är överens med dem eller gillar dem i alla avseenden. Under Ar Heru Morfarons styre har dock folken närmat sig varandra, även vad det gäller synen på rastillhörighet, då det visar sig att den nuvarande härskaren på Talanta är betydligt mindre släpphänt med deras halvblod än den tidigare var.
De är inte våra fiender, och inte våra allierade utan snarare vår motpol. En Elgarin bör bemötas med respekt, men på vår mark så skall de underkasta sig våra lagar och vårt styre.
Grå Strändernas ätt en ätt som fötts ut Elgarin, en ätt där mörkeralver blandat sig med havsalver och där blodet vidare har blandats med alviskt blod, hädelser! Detta släkte som lever på havet har kastat av sig allt vad heter mörkeralvisk heder, den enda heder de numera besitter står i direkt proportion till mängden guld de får betalt för deras tjänster. Då vår flotta mystiskt tillintetgjordes och att inga andra medel för transport stod att finna tvingades vi motvilligt anlita deras tjänster i kriget mot människorna. Men man kan inte lita på dem, då deras lojalitet också står till de som betalar bäst och inte till deras släkte. En Sigram är alltid misstänksam och medveten om riskerna det för med sig att lita på en Grå Strandare.
Ljusalver
eller Moreaalverna är Sigrams svurna fiender sedan länge. Fiender, men högst ärade finder. Näst efter en ärad vän är en ärad fiende bland de bästa man kan ha. Att få strida mot ljusalver är en ära, för de är nästan era jämlikar.
Från fösta ögomblicket vi såg ljusalverna fanns en figentlig klyfta där mellan oss, och för 1700 år sedan rasade ett krig mellan alvernas ljusa och mörka släkten för första gången. Renblodog stod mot renblodig, vi mot dem ch det är fösta och enda gången i krig vi mött npgra som var våra likar. Anlednngen till kriget är höjt i skuggor även blan de som deltog. Vi stred den gången, och vi kommer att strida igen.
De gives respekt för deras rena alviska blod. Olikt människorna är de fiender vi respekterar men denna respekt är olik den som vi visar Elgarin. En Elgarin är värdig att ha som gäst vid sitt bord, en ljusalv är värdig att besegra på ett slagfält och ta som krigsfånge.
Ljusalver har försvunnit och inget har hörts av dem under de 200 år som passerat sedan Sigrams fred etablerades. Detta är oroande, då alverna är de enda som skulle kunna utgöra ett hot mot Sigram med sin krigsflotta och sina stridskrafter. För en Sigram är det därför ytterst angeläget att söka upplysningar om ljusalverna.
Människor
lever som djur i skogarna och är ett löjeväckande pack som ska veta sin plats och inte föröka sig likt den ohyra de är i Sigrams ögon. De lever som nomader i det som förr var Xal. Där kan de hålla sig. De ska i alla avseenden visa sig underdåniga, eftersom de är analfabeter, okunniga och efterblivna varelser. De föraktas och ingen Sigram ser på dem med respekt, då Sigram i sanning är deras herrar.
Ilythiiri
är våra kära mörka kusiner. Detta folk har vi stor respekt för än idag såsom vi haft sedan många hundra år tillbaka i tiden. Vi har många gemensamma intressen och åsikter, en del ljusa och öppna samt även mörka o mystiska, vilka förenar våra ätter och binder ett starkt band av förtroende mellan dem. Och trots att skillnaderna existerar, skapar ett mörkt hål av misstankar kring det okända, finns där ändå nog med vetskap att tända ett ljus som fyller ut mörkret. Detta stolta och rena släkte är välkomna till oss liksom vi är till dem. Allt sedan Gudadottern, spindeldrottningen L’loth hejdade vår framfart vid de mänskliga drakmunkarnas tempel betraktar vi dem med viss respekt. De är en farlig potentiell fiende för Sigram då det inte går att avgöra deras numerär och var de kan komma upp ur Undervärlden, där de lever.
Taurahin
denna släkt av ljusalver är upphöjt i ett mystiskt dunkel. Vi känner inte till mycket om dem eller vart de har sin lojalitet. Det vi vet är att de dyrkar Draken. Men en Sigram är alltid beredd att dra vapen mot något okänt. I teorin kan det finnas en chans att starta en bra relation med dessa alver, men tills vi fått möta dem är vi redo att dra vapen.
Sandhavets alver
dessa alver som bebor Sandhavet har Sigram haft starka band med sedan länge. Mitt ute i öknen har de en gigantisk stad innanför en lika storslagen stadsmur. De sägs vara Sigrams förfäder. Vi respekterar det stöd de givit oss och även starkt deras folk. Det enda vi Sigram verkligen inte tål är att någon tror de kan ställa sig över oss. Tyvärr verkar de tro att tack vare de bidrag de givit oss kan dom höja sig över oss. Ett misstag som kan leda till stora problem med vår relation, inget folk höjer sig över Sigram. Dock tolererar vi dem och samarbetar med dem, framförallt vad det gäller handel.
Dvärgfolket
existerar ej mer, i teorin ska de vara utrotade och ingen har stött på någon de senaste åren. Dessa miniatyrer av människor är skrattretande samtidigt som de är en fullkomligt skamlig varelse att alls få vandra denna vår värld.
Orcher och annat svartfolk
Efter utrotningkriget mot människor kände sig fastlandsorcherna hotade och vissa stammar valde att angripa oss. Vi hade inte planer på att utrota orcherna, men vi statuerade exempel genom att ha ihjäl de stammar som gjorde uppror. Mer uppror följde och vi kom till insikt om att det vore vist att göra fastlandet fritt från orcher så väl som människor, så stam för stam, klan för klan har vi långsamt utrotat orcherna på fastlandet till bara en spillra kvarstår under de senaste 200 åren.
Trollen och andra skogsnära svartfolk har vi inte engagerat oss i då dessa är som björnar i skogen snarare än ett hot eller något som stör oss.
Inget arbete är ovärdigt och det är bara svaga folk som har slavar.
Starka folk klarar sig själv.
Arbete
För Sigram är inget arbete ovärdigt. Alla uppgifter, från att gräva latringrop, rensa ogräs, till att skriva handelsavtal är något som måste göras och bör göras så bra som möjligt. Oavsett hur hög rang du har är inget arbete ovärdigt dig.
Det är helt naturligt att en Cano kokar sin egen morgongröt eller att Kulturministern själv hjälper till att städa upp i bankettsalen efter en bjudning om uppgiften behöver göras och de har tid.
Inget arbete är för enkelt att utföra, och de vore en förolämpning att antyda för någon att den inte var lämplig att utföra en enkel arbetsuppgift. Detta skulle tolkas som att den inte klarade av att den enkla uppgiften. Självklart kan man sedan grundträningen själv laga sin mat, städa upp efter sig eller resa ett tält. Om man senare livet kanske har andra som gör det åt en så skulle du fortfarande klara av att göra det.
Självklart kan du om du har råd anställa en kock som lagar ens mat eller ha en tjänare som städar åt en, på samma sätt som man kan anställa en skräddare som sy ens kläder eller en arkitekt som rita ens hus. Men då handlar de om att man själv inte vill göra det, har andra uppgifter som gör att de inte hinner med det och inte att arbetsuppgiften vore ”ovärdig” på något sätt.
Slaveri
Sigram har inga slavar som utför arbete och skulle aldrig skaffa det.
Alla sigram är stolta över att utföra ett bra arbete oavsett hur enkelt de är, och lika så är de stolta över att de är Sigramska händer som utför allt arbete i deras samhälle. Att en Sigram fällt trädet och brutit malmen i föremålen kring dig, att det är Sigramska hantverkare som sytt ens kläder och att det är Sigram som odlat druvorna i vinet man dricker.
Att ha slavar som gjorde något skulle vara en skymf mot hela Sigrams folk. Att ha slavar skulle visa att Sigram var för svaga, inkompetenta eller lata för att göra allt själv. Det är bara svaga folk som har slavar att göra arbetet, starka folk klarar sig själv.
Sigram ser av denna anledning ner på Elgarin som betjänas av sina Lumnahiner. De låter orena händer betjäna dem och odla deras mat. Det är rent av äckligt.
Sigram har ju i och för sig invandrad arbetskraft, Dhimmi på fastlandet, me dhimmi är andra mörkeralver och inte någon lägre ras. Det ses lite ner på att ha Dhimmi som anställda men i och med att de råder arbetarbrist på fastlandet och Dimmi bara tillåts arbeta med saker det är brist på eller på annat sätt är lämpliga tolereras det. Sigram är inte beroende av Dhimmi, utan skulle kunna avskaffa systemet om de kände för det.
Fångar m.m. som inte är slavar.
Sigram har fångar som används som motståndareoch måltavlor på Arenorna. Detta är inte slaveri utan underhållning. Dessa fångar arbetar inte, de används som rekvisita och huggs ner på ett underhållande sätt.
Lågorna har sina fångade blodsoffer som används för att tappa blod till Draken, men inte heller detta är slaveri. Dessa fångar utför inget arbete utan sitter endast inspärrade och plågade och är källor till blod.
Populationskontrollministeriet har “försöksdjur” i forskningssyfte. Inte heller dessa är slavar i någn mening, de är bitar av levande kött man testar teorier och gör försök på.
På Styret har ”husdjur” förkommit, med innebörden vissa ägt individer av andra raser som hålls för att plågas och förnedras. Syftet med dem är att de ska lida, inte arbeta. Bägge de senaste härskarna har haft husdjur, Mhorams Illuvatars har halvljusalv Tanna, och innan dess den numera döda tidigare härskarinna Shagrath hade en människa.